Vad skulle vi göra utan orginalen?
9 Mar 2006 kl 09.54 - Eva Malm - Minnenas kavalkad
När jag jobbade på ett konditori i "min ungdom" så hade min chef en extra anställd. Eller ja, rent lagligt så var han väl inte anställd. Men icke desto mindre jobbade han ändå.
Det var en äldre man, han hetter Totte. Jag säger hette för att jag skulle nästan tro att han är död nu, det här är ju närmare tjugo år sen och han var rätt gammal redan då.
Hur som helst, han var en sån där gammal gubbe som det säkerligen inte var några större fel på utan han var bara lite annorlunda än andra.
Han levde sitt liv som han ville leva det, med sina stora intressen som var dansband och knappar att sätta på rocken.
På helgerna var han ute på krogarna och samlade på såna där vykort som dansbanden delade ut förr (jag vet inte om de gör det längre). Och fick han även pins så var lyckan gjord.
Pinsen satt ju på rocken så de syntes ju hela tiden, men om han var på riktigt glatt humör så fick man även se en glimt av vykorten. Då flaschade han upp de ur portföljen han alltid bar med sig.
Lunchen intog han på ett servicehem i närheten av sin bostad och på kvällskvisten fick han en macka på mitt jobb.
Det gällde bara att passa på så han inte fixade den själv. Om vi inte var snabba nog att få ut den till honom när han bad om det, så smet han ut i köket och plockade i kylskåpet själv.
Hade detta varit ett högklassigt fik, så hade han nog inte ens fått komma in och dricka kaffe men min chef såg mellan fingrarna och tyckte nog att det var schysst med obetald arbetskraft. För jobbade gjorde han, han sprang och hämtade brickor och plockade undan disk för glatta livet, han ställde det på ett litet bord precis utanför köket. Problemet var ju att där brukade vi även ställa beställda smörgåsar som gästerna av en eller annan anledning inte uppmärksammade. Vi gick runt och påkallade deras uppmärksamhet men hände det inget hamnade mackan på det bordet.
Men eftersom Totte var "förbjuden" att gå in i köket (han smet ju in ibland ändå) så ställde han som sagt disk där också.
Jaa, det var en underbar arbetsplats.
En bagare och en konditor. Båda närmade sig pension med stormsteg, de var ständigt i luven på varandra. Konditorn var en gubbsjuk tjock man med en förkärlek för jazz, och Ella Fitzgerald. Han försökte kramas så mycket han kom åt, men det gjorde han inte. Han var inte tillräckligt snabb, men han gjorde sina försök. Bagaren däremot var omtyckt av de flesta av oss unga tjejer, han var rolig och även han var kramig. Men han var inte så där gubbsjuk utan gullig istället.
Sen var det två äldre damer som arbetade ute i disken, den ena var en konflikträdd kvinna som arbetat tjugo år med samma bossiga chef. Hon gick i chefens ledband men var samtidigt Restaurangfackets ombud. Lite skumt men ändå.
Den andra damen var också en långtidsanställd, hon var nog inne på sitt tjugofemte år eller något sånt. Hon var mer eller mindre halvdöv, så hennes beställningar blev lite tokiga ibland. Hon var INTE konflikträdd direkt utan hon kunde ta en fajt. Det blev ju lite knasigt dock när hon inte hörde så bra. Så hennes fajter blev mest komiska för motståndaren.
Och sen var det vi unga tjejer, som jobbade där i olika omgångar. De med lite skinn på näsan blev inte så långvariga, vi andra harvade på och teg och led mest.
Jag ska utveckla varför vi led senare.
Chefen var väl egentligen inte så hemsk, henne gick det ändå att hantera på något sätt. Dessutom hördes det när hon kom gåendes från kontoret, för hon hade alltid högklackade skor som smällde så vackert i stengolvet.
Hennes halvgalna man däremot, han var inte att leka med. En halvgalen dansk, tror jag?, som hade storhetsvansinne för att han var gift med en kvinna som ägde ett konditor och en vägkrog utanför stan.
Och deras dotter då?! Jisses, det blir ett eget inlägg om dessa galningar.
Nu måste jag gå.
Ska köra rondeller idag på körskolan.
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar