Konsekvensen av att undanhålla information
18 Apr 2006 kl 20.41 - Eva Malm - Minnenas kavalkad, Evas pladder
När jag växte upp hade jag som jag tidigare skrivit om en styvfarsa som inte var den bästa av män.
Han styrde som sagt vår familj med järnhand men som i diktaturer finns det motståndsmän och kvinnor. Såna som arbetar öppet, som min bror, han gick emot R många gånger men blev givetvis straffad för det också. Snabbt och brutalt. Det hindrade inte brorsan från att gå i närkamp med honom igen. Mest muntligt, men när han blev stor nog också fysiskt så stod han inte stilla och tog emot smällen utan slog tillbaka. Det kom som en chock för R som tog till det riktigt ädla sättet att slåss. Han gav brorsan en pungspark som knockade honom för många minuter. Så slåss en riktig karl, eller?
Men det fanns även de som arbetade i det fördolda, med eller utan kompanjoner. Min mamma verkade i smyg mot hans skräckvälde. Hon var inte stark nog att sätta sig emot honom öppet så hon hittade andra sätt att mildra för oss barn.
Ett sätt som inte alls var så bra var att ljuga om saker.
Om hon köpte nya kläder till oss tex, så fick vi aldrig säga hur mycket de kostade utan att först dra av några hundralappar.
Han brukade iofs inte fråga så ofta och jag har ingen aning om hur hon lyckades dölja det eftersom pengarna infacto var borta.
De kanske hade varsina konton. De hade en hushållskassa iallafall, den låg i köksskåpet har jag för mig.
Om vi fick göra något som vi alla visste att R var emot, så gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte försäga sig.
Bland annat blev det lite svettigt när syrran hade hängt med på Finlandskryssning med jobbet. Vi, mamma syrran och jag jobbade på samma jobb. Syrran gick fortfarande i gymnasiet så hon jobbade extra på helger och kvällar.
Hur som helst, hon var för ung för att åka men mamma släppte iväg henne eftersom jag skulle åka med på samma resa. Hur hon tänkte där, vet jag inte. Syrran kanske skulle vakta mig istället för tvärtom?
Vi åkte iväg och hade jättekul och ingen avslöjade något för R.
Sen kom det en kritisk punkt och det var när vi satt och kollade på bilder jag hade framkallat. Vi tre satt i köket och skrattade och pratade medan R var i vardagsrummet. Han lockades väl ut i köket av våra skratt och vill också kolla på bilderna.
Hur han undgick att se att det var en Finlandskryssning är en gåta för oss alla. På flera bilder är det stora panoramafönster ut mot havet, sällskapet sitter och äter middag. (Iofs på kvällen, så man ser ju inte havet. Men nämn ett ställe i Uppsala som har sån miljö!)
Andra bilder är tagna i hyttkorridorerna med hyttnummerskyltar i taket.
Jag kommer ihåg att han undrade var vi var någonstans när han såg panoramabilderna men jag svarade "Flustret" lite snabbt och han nöjde sig med det. PUH!
Syrran såg ju vad som höll på att hända och försvann som en skållad råtta uppför trappan till övervåningen direkt R frågade om han fick se bilderna. Själv var jag lite segare med att uppfatta faran i det hela.
Det jobbiga med att vara flera stycken om en lögn är ju att få alla att säga samma saker, så lögnen inte faller samman på sin orimlighet.
Jag har alltid varit dålig på att komma ihåg saker jag ska ljuga om, så det var många svettiga stunder för mamma och syrran när de försökt rädda situationerna.
Jag är iallafall stolt över att kunna säga att jag knappt alls ljuger numera. Iallafall inte för Patric och barnen. Eller barnen, där ljuger jag väl lite eller friserar sanningen iallafall men Patric ljuger jag aldrig för. Inte i stora viktiga frågor. Några vita lögner kanske.
Äh va fan!
Jag ljuger ju visst!! Jag som trodde jag vit som en ängel.
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar