1:a maj
1 Maj 2006 kl 10.20 - Eva Malm - Minnenas kavalkad
Idag är det alltså första maj. Denna dag som vi demonstrerade på i min barn och ungdom.
Min styvfarsa var tillsammans med sin familj inbitna socialdemokrater och de hade en stark tradition att demonstrera denna dag.
Vi samlades uppe vid Vaksala torg och marscherade genom stan.
Vad vi slog för har jag nu ingen aning om, men det var nog så viktigt att släpa med sig hela familjen för iallafall.
Jag tyckte att det var lite pinsamt att gå och ropa slagord inne istan, men hängde ju på ändå.
Det lustiga är att jag bara kommer ihåg att vi gjorde det så länge jag var liten, men det kan ju även bero på att jag inte följde med när jag blev tonåring och hade lite bestämmanderätt över mig själv.
En annan del av min barndom är Unga Örnar. Det är socialdemokaternas ungdomsavdelning, där var vi lite engagerade också.
Eller engagerade vill jag väl inte påstå direkt eftersom det vi gjorde med de var att åka på deras läger på somrarna. Som jag minns det var det min plastfarmor som tyckte att vi kunde vara med där, hon var en av ledarna i Uppsaladelen.
Det vore väl opassande om hon hade en flock med barnbarn som inte var med, så vi kom med.
Själva idéen med att skicka iväg en morsgris på läger i några veckor är väl inte så strålande kanske. Inte ens med storebror som moraliskt stöd. Eller en farmor som var otroligt engagerad i det hon höll på med, dock inte sina plastbarnbarn.
Det värsta lägret jag var på var när vi var i Funbo? och sov i en gympasal. Jag hade nämligen fått höra att jag snarkade som fan och jag var livrädd för att somna bland alla ungar som sov där tillsammans.
Ett annat läger som inleddes med en mindre hjärtattack blev en av de bästa lägren tillslut.
Det var när vi var i utkanten av Enköping? på en jättecamping och skulle bo i tält.
Allt var ok, tills ledarna bestämde att vi skulle bo i tjejtält och killtält.
"Uuuhhhhuuuuhhhuuuhhhhfffffeeeee" (bror Uffe) "jag vill booooooo med dig!!" Han var ju liksom min räddning i hela äventyret. Brorsan som jag bråkade ordentligt med blev mitt stöd när jag var utlämnad med massa hemska barn och vuxna jag inte kände.
Jag blev iallafall placerad i ett tält tillsammans med två kusiner från Knivsta, Monika och tjejen vars namn jag nu inte minns.
Det hela blev ju bra tillslut men det var fruktansvärt till en början.
Eva och läger var ingen hit, syrran däremot hon stack glatt iväg på läger när hon var stor nog. Bland annat var hon på ett läger utanför Skärplinge och ville inte åka därifrån när vi kom för att hämta hem henne vid lägrets slut.
Just det, Monika från Enköpingslägret skrev senare till mig och vi blev brevkompisar i några år.
Jag var och hälsade på henne i Knivsta, det var ett äventyr. Jag gick nog i högstadiet men hade nästan aldrig åkt tåg själv. (Det tar tio minuter till Knivsta från Uppsala med pendeln, men det kändes som jag var på andra sidan Sverige).
Väl där bodde jag i hennes rum, lyssnade på hennes brorsas skivor med Ebba Grön och träffade hennes kompisar vid korvkoisken.
Det var en helt annan värld än den jag växte upp i. Jag var helt ute i hennes värld. De trodde det skulle komma en hipp Uppsalatjej som istället visade sig vara en blyg tönt med fula kläder.
Ja tänk så fel man kan ha!
Vi träffades faktiskt fler gånger efter vi hade vuxit upp. Det visade sig att hon jobbade på samma ställe som jag gjort.
Så jag hälsade på henne där och det visade sig att hon var en av de tjejer med lite mer skinn på näsan än många andra av oss.
Hon hade lunchrast!!! På en timme!! Hon kunde gå därifrån! WOW!!! Jag var grymt imponerad av det. Jag har inte en aning om hur hon lyckades få igenom det hos chefen.
Hela grejen med att ha unga tjejer som anställda måste ju ha skitit sig rejält när Monika jobbade där.
Henne kunde man inte köra med inte!
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar