Berg och dalar
23 Okt 2006 kl 22.55 - Eva Malm - Hur sjuk är du?
I denna skitjobbiga situation vi alla sitter fast i är det lätt att fastna i negativt tänkande.
Där har jag varit i dag, så djupt ner att jag kände att jag aldrig kommer komma upp igen.
Jag satt och tänkte på hur jag skulle gå tillväga med begravningen av Patric, vem hjälper mig med sånt? Hur mycket pengar kostar en begravningsbyrå och hur mycket hjälper de till med. Vilka kommer att komma och hur gör man med "inbjudningarna"? Skickar man ut kort som till ett födelsedagsfirande eller får gästerna själva upptäcka att han har dött genom dödsannonserna?
Vilken musik ska spelas i kyrkan och får jag bestämma det helt själv?
Jag var helt övertygad om att jag skulle förlora Patric idag, så säker på att han var bortom all räddning. Det var så jag tolkade läkarens samtal per telefon idag och även sköterskornas prat när jag satt hos Patric.
När jag fick samtalet från läkaren ringde jag ju farfar och farmor och frågade om de skulle med till sjukan, sen ringde jag till Patrics rum och då sa ju sköterskan att han var väldigt illa däran. När jag lagt på luren la mig i sängen och tryckte en kudde mot ansiktet och grät.
Roffe var hemma så jag ville inte att han skulle bli oroad, han låg iofs och sov men ändå.
Jag plockade lite här hemma och sen kollade jag med Roffe om han skulle med till Patric, men han ville inte. Han skyllde på att han var sjuk men jag gissar på att han tycker att det är för känslomässigt tungt att se Patric som han ser ut nu och han fokuserar på den friska starka bilden istället.
Satte mig i bilen och ringde upp farmor berättade om blodförgiftningen och när jag hörde hennes:
"Åhh nej!" blev jag så jävla ledsen över hela situationen. Varför ska vi alla behöva lida så länge??
Ringde mamma och när jag hörde hennes röst så piper jag fram ett hej och sen börjar jag störtgråta. Jag hör hur hon blir alldeles tyst och sen kvider hon:
"Åh nej, säg inte......." Jag stoppar henne innan hon hinner komma längre och säger:
"nej nej nej, inte det. Men han har fått blodförgiftning. Det är jätteallvarligt."
"Inte det också! Tar det aldrig slut?"
Vi pratar och jag gråter omväxlande berättar vad läkarna har sagt och hon gråter lika mycket hon.
Sen säger hon att de kommer att komma ner redan idag, hon ska bara ringa morfar och se till att han åker hem från jobbet.
För en gångs skulle så accepterar jag att hon ska komma, jag har tackat nej flera gånger förut men nu vill jag verkligen ha henne hos mig.
Jag gråter lite i bilen och så åker jag till Lund.
Många dystra tankar i bilen och det är med mycket tunga steg jag går till Thiva. Sköterskan som möter mig är den som har tagit hand om Patric väldigt mycket. Hon lägger armen om mig och tar mig till anhörigrummet där vi slår oss ner och hon undrar om jag vet hur läget ser ut med Patric?
Jag bekräftar att jag har hört om blodförgiftningen, hålet i lungan och hon säger att det är mycket, mycket allvarligt.
"Du känner ju honom bäst, det är du som får bestämma hur mycket mer han orkar med"
Jag börjar känna tårarna stiga och när hon frågar om jag har haft kontakt med kuratorn på avdelningen så börjar de svämma över.
Sen bryter jag ihop och hon sitter med mig i sin famn, smeker mig över huvudet och så sitter vi så en lång stund. Jag bara gråter och gråter, utan att kunna sluta.
Hon säger att hon förstår att jag är ledsen och önskar att det fanns något hon kunde göra för mig, men det enda jag vill är att Patric ska bli bra och komma hem.
Efter en stund går hon iväg för att kolla om jag kan gå in till Patric, och när jag går i korridoren är jag ganska samlad men rödgråten.
Väl inne på rummet ser jag Patric ligga på sängen med några slags skydd för ögonen. Han sover med öppna ögon och för att skydda hornhinnan så har de satt på honom glasögonen.
Det är en sån läskigt känsla att se honom när han har ögonen öppna utan att han ser något.
Han ser nästan död ut.
Jag sitter hos Patric och klappar hans hand/arm och kramar den lilla bit av kroppen jag kommer åt. Jag är så säker på att han är bortom all räddning, så så fort jag börjar tänka på hur framtiden kan se ut för oss så börjar gråta.
Jag ligger ner över Patrics arm och kramar handen, upprepar ett förtvivlat mantra:
"Snälla, snälla, snälla snälla älskade Patric, du får inte lämna oss. Snälla, kämpa på lite till!
Jag är ute i anhörigrummet och ringer Roffes mamma, hon svarar inte så jag pratar in ett meddelande där jag berättar om hur läget är för Patric.
Sen ringer jag Helené och omväxlande gråter och skrattar med henne. Ringer även Roffe för att dubbelkolla med honom ifall han har bestämt sig för att inte komma med till sjukan. Han skulle ringa en kompis som skulle komma över kom vi överens om när jag stack. Han löste det hela genom att sticka ut med någon kompis och skajta. Vad som helst som gör honom glad känner jag.
Efter det så är det rätt lugnt inne på rummet, jag väntar på att klockan ska bli fyra så jag kan få höra vad läkarna ska säga.
Strax före fyra dyker farmor/farfar och Selma samt mormor/morfar upp. Vi får vänta ganska länge innan läkarna kommer och ska prata med oss.
Mormor ville helst inte se Patric, hon såg väldigt plågad ut när jag frågade om hon skulle med och säga hej till honom. Hon ändrar sig och vi går till, mormor, morfar jag och Selma.
Selma har aldrig varit på Thiva och har inte träffat Patric sen vi åkte till sjukan den tjugofjärde september. Herregud! Det är precis en månad sen. En hel jävla månad utan att ha fått se sin egen pappa. Det enda de har haft under tiden är ett jättekort samtal på telefon.
Hon var med på att träffa honom, farmor och farfar hade berättat att de skulle åka till pappa och hälsa på och att jag var där också.
Så när jag mötte de i korridoren så sa hon att hon skulle träffa pappa och hon ville göra det redan när vi satt och snackade i anhörigrummet.
Hur som helst, vi går dit och Selma sitter i min famn, hon har tvättat händerna med desinfektionsmedel och ropar stolt på pappa och visar upp sina händer. Han svarar inte och hon ropar igen.
Vi går fram och hon ser ju att det är pappa men det är ändå något konstigt, han är inte hennes pappa som han brukar se ut. Och de läskiga glasögonen vill hon inte riktigt gå med på att han har på sig.
När jag ska gå upp mot hans huvud så vrider hon bort kroppen och säger nej.
Så vi håller oss vid fotändan och klappar på hans fötter och tittar på bandage på handen.
Mormor klarar inte av att vara kvar i rummet, hon börjar gråta och vill gå därifrån. Hon tycker att det är fruktansvärt obehagligt att han har ögonen öppna utan att se. Sköterskan leder tillbaka henne till anhörigrummet där farfar och farmor sitter och väntar.
Morfar pratar lite med Patric och mycket med sköterskan. Han är ju intresserad av hur saker och ting fungerar och orsakerna till varför Patric ligger där han ligger.
Sköterskan pratar på och Selma och jag går till de andra.
När klockan är efter halv fem så kommer tre läkare och vi placerar oss på de fotöljer och soffor som finns i anhörigrummet.
Ansvarig för narkosavdelningen, den läkare som operade in den första membranlungan hos Patric, överläkaren på Thoraxintensiven och Patrics ansvarige CF-läkare alltså lungmedicin, samt huvudansvarige sjuksköterskan på Thiva är med för att täcka upp alla områden vi kan ha frågor på.
Farmor frågar många bra frågor som hon vill ha svar på, och även sånt hon inte vill ha svar på. Som hur stor prognosen att allt ska gå bra är.
Mormor överraskar mig totalt genom att prata väldigt mycket om den känslomässiga biten av det hela. Att hon överraskade mig beror på att hon är väldigt blyg och hon brukar oftast vara lite mer tillbakadragen. Men det känns skönt att hon stiger fram och tar plats när det gäller att "skydda" sin familj. Det älskar jag henne för!
Farfar sa en klok sak och det var:
"ja, vi har ju väntat på den här dagen i trettiofem år nu, vi har ju alltid vetat att de skulle komma"
Precis så känner vi alla, men vi hade ju gärna skjutit upp den många många år framåt.
Efter samtalet så känns det inte lika uppgivet och panikartat som på förmiddagen. Det finns en liten dörröppning i allafall, dörren är inte inslagen i våra ansikten ännu.
Nu känns det som om jag har lite mer hopp än i förmiddags.
Mormor och morfar ska stanna tills imorgon om inte något annat inträffar. Vi pratade mycket mycket om situationen och de känner också sig mer hoppfulla.
Ringde Roffe när jag körde hem från sjukan, han hade varit jätteorolig och ringt numret han hade fått till CF-teamet men de visste ju inget. Han hade fått numret till Thiva men slagit fel och kommit någon annanstans. Min telefon var ju avstängd och mig nådde han inte.
Självklart var han jätteledsen, hans mamma har ringt flera gånger och pratat med honom.
Hon var också helt uppriven och upprörd när hon ringde hem till oss.
När jag pratade med Roffe när han var kvar inne i stan, så sa han att han inte orkade prata mer i telefon och skulle stänga av den, men lämnade numret till John. Om det var viktigt skulle jag ringa dit istället.
Roffe hade snackat mycket med John, som hade pratat med sina föräldrar om att Roffe var jätteledsen och ville sova hos de i natt. Johns mamma ringde och kollade att det var ok. Helt ok om han känner att han får mer stöd och känner sig tryggare med en kompis än hemma. Jag skickade med honom direktnumret till sjukan när han var hemma och hämtade sin tandborste.
Bättre sent än aldrig, eller hur? Dit kan han ringa mitt i natten om han ville fråga något eller bara veta hur det är med Patric. Bättre det än att ligga och oroa sig mitt i natten. Innan han drog så sa jag åt honom att det bara var att ringa om jag skulle komma och hämta honom i natt.
De blev hämtade av Johns föräldrar inne i stan och det känns skönt att han släppte ut lite av sina känslor även om han valde att göra det med någon annan än med mig.
Jag lovade att höra av mig om det hände något och nu var han lite lugnare och skulle ha sin egen telefon på.
Roffes mamma hade frågat om han ville komma upp till de och det ville han först, men när hon skulle boka om flyget så hade han ändrat sig och ville hellre vara här nere istället.
Hon undrade om hon skulle komma ner, men han sa att han klarade sig och han skulle ju komma hem sen till helgen.
Jag förstår hur hon känner, att sitta sextio mil från sitt barn som lider så svårt i hjärtesorg och inte kunna göra ett skit.
Hon blev lite lugnare när vi pratat och jag förklarat hur det stod till med Patric i nuläget. Men det är en fruktansvärt upprivande situation, jag lovade att ringa om det blev någon förändring.
Helené ringde när jag satt i bilen hem och alla på Värmdö blev väldigt lättade när jag svarade helt lugnt i telefonen och meddelade att den akuta kris som jag uppmålat för Helené i förmiddags var avblåst.
Det blev en lång och tung dag, det positiva med det hela var att mormor och morfar kom och att Selma fick träffa Patric.
Men nu kan jag ta en hel räcka med lugna stillsamma dagar istället för fler såna här.
Kommentarer
24 Okt 2006 kl 10.18 - Smultronpaj (webbsida)
Kram. Hoppas han kan hålla ut en liten stund till.
24 Okt 2006 kl 13.21 - Kajsa W
Jag önskar, hoppas och tänker att Patric orkar kämpa och att ni firar jul allesammans precis som du skrivit innan här på bloggen.
Samtidigt vill jag tacka dig Eva. Jag är oerhört tacksam över att du skriver så mkt och ofta och uppdaterar oss alla. TACK!!!
Tänker allt vad jag kan på er och tror på tankens kraft.
Många kramar
24 Okt 2006 kl 17.17 - Eva (webbsida)
Ja, om det här med tankekraft funkar så borde han komma hem.
Så många som tänker på honom hela tiden. Han är och har alltid varit en fighter, annars hade han nog inte levt så här länge med sin sjukdom.
Och dessutom har Helené gjort Reiki när hon var här (utan att Patric kunde protestera, hehe) och jag bad av hela mitt hjärta att han skulle bli bra igår. Så då måste han ju bli det!!
Och apropå att skriva här inne, det har hjälpt mig många gånger när jag varit ledsen att få skriva ner hur jag känner.
Plus att det är en viktig del för Patric att han kan uppdatera sig på vad som hänt under tiden har har varit nedsövd. Och även få veta allt som hänt hemma också.
Sen är det också skönt att kunna förmedla det som händer till alla utan att behöva ringa de hela tiden.
Det är ju några stycken som har tagit Patric till sitt hjärta.
Lämna en kommentar