Dags att sluta tänka och sova lite istället
12 Okt 2006 kl 00.41 - Eva Malm - Sömn
Jag gjorde det stora misstaget att gå och lägga mig "en kortis" hos Selma som vaknade till. Den lilla kortisen blev betydligt längre än så.
Två och halv timme senare vaknar jag därinne och ska gå ut och lägga mig i min egen säng.
Men då börjar jag titta på tv istället, och nu är vi i det läget att jag är klarvaken och har väldigt mycket att tänka på.
NU kan jag inte sova istället.
En sak jag tänkte på, är att det är otroligt skönt att ha så mycket stöd och backup i ryggen som jag känner att jag har i den här situationen vi lever i.
Jag måste säga det en gång till, tack så mycket det värmer så skönt när jag känner mig minst och ensammast i hela världen. Och det gör jag rätt ofta.
Så många människor säger att jag är så stark och modig som klarar av detta. För mig är det mer en fråga om att jag inte har så stort val. Någon måste ju ro denna läckande skuta iland och som det ser ut nu är det ingen annan som kan ta tag i årorna.
Just nu finns ingen tid till att sätta sig ner och gråta sig till en våt fläck. De gånger som jag bryter ihop är det bara att samla ihop sig och vrida ur den överfyllda trasan tills den fylls på igen.
Men när denna historia är över och vi alla har kommit i land, mer eller mindre oskadda tycker jag fan att det räcker med tårar för oss på ett jävla bra tag.
Jag är trött på att vara orolig och ledsen inombords, jag vill vara helhjärtat glad igen.
Att kunna vara så där bubblande skrattig utan att behöva ha dåligt samvete för att att jag inte är på en det ena än det andra stället.
När jag har varit hos Patric och det har hänt något skoj, för det har inte bara varit skit hos honom på sjukan. Vi har faktiskt haft lite kul också.
Konstigt nog har vi kunnat skratta i all bedrövelse, (det tror jag iofs har varit vår räddning) men det har ändå gnagt ett dåligt samvete i bakhuvudet.
Samma sak hemma, när Selma eller Roffe gör något heltokigt som gör att jag bara brister ut i skratt vill jag bevara den stunden och jag vet inte hur ofta jag har tänkt:
"Det här måste jag berätta för Patric!"
Det är så mycket som han har missat, som jag har inte har kunnat berätta för honom när han varit nedsövd. Så många gånger som jag känner att jag saknar honom så oerhört mycket.
Jag har alltid känt att han betyder väldigt mycket för mig och nu undrar jag om jag inte lagt för mycket av mitt liv på honom.
Eller jag vet inte hur jag ska förklara, men utan honom så känns mitt liv så fattigt. Tomt.
Och då finns han ju fortfarande kvar, jag kan ju berätta allt detta för honom när han är tillbaka igen. Jag har så mycket att säga honom fortfarande.
I mina mest negativa stunder så känner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska klara att vara utan honom.
Ni som känner honom fattar säkert vad jag menar, ni andra vet inte vad ni gått miste om!
Men som avslutning på detta mörka inlägg vill jag bara tillägga att jag försöker tänka mest positiva tankar och i de slutar det här ju bra!!
Kommentarer
13 Okt 2006 kl 09.19 - Kajsa W
För mig så är ni är en underbart par med väldigt mkt kärlek och skratt. Din tomhetskänsla är klart befogad! Värmande kramar från mig.
15 Okt 2006 kl 10.15 - Eva (webbsida)
Det är ju kul att även andra tycker att vi är underbara!
Lämna en kommentar