Den värsta dagen i mitt liv
29 Okt 2006 kl 18.54 - Eva Malm - Sorg
Nu har den nästan gått, hela denna vidriga dag.
Det här var värre än något jag någonsin kunnat föreställa mig i hela mitt liv.
Även om jag har varit vaken sen halv fyra i morse så är jag ändå inte trött.
Inte fysiskt trött i allafall, däremot är jag så fruktansvärt trött på att gråta, hur mycket tårar kan en människa ha egentligen??
Jag har inte en aning om jag ska gå vidare nu. Hur ska jag kunna leva utan min Patric? Vi skulle ju göra så mycket saker tillsammans nu när han hade fått sina lungor. Resa, vara med barnen, umgås med vänner och hälsa på släkten.
Det är så jävla svårt att förstå att den Patric som låg i sin sjukbädd är död. Vaddå död? Hur fan kan han vara död? Det stämmer inte, det är fel!
Jag grät när vi åkte till sjukan, jag grät i anhörigrummet, jag grät floder inne hos Patric, jag grät på väg från sjukhuset.
Hemma grät jag när jag tänkte på Patric, på Selma och på Roffe, jag grät när mamma kom, jag grät när vi åt lunch, jag grät som om mitt hjärta höll på att brista när jag sprang in i vårt sovrum och slängde mig på sängen.
Sen igen på väg till sjukhuset, i anhörigrummet och när vi satt utanför "visningsrummet" där de hade gjort iordning Patric.
När vi kom in rummet och Selma hejjade på sin pappa trodde jag mitt hjärta fysiskt skulle brista. Jag stod på ena sidan och hade Selma på armen. Hon pratade med honom och sen när hon satt vid hans huvud på sängen så snurrade hon hans hår, så där som hon har gjort sen hon var några månader bara. Hon torkade mina tårar och sa "mamma ledsen", och jag....jag ville bara ta hem honom.
Jag har ingen aning om hur länge vi var där inne, men när Selma tröttnade så gick mormor och morfar ut med henne i förrummet.
Jag låg med överkroppen i sängen och försökte värma hans kalla kropp samtidigt som jag grät och grät.
Selma grät utanför för hon ville vara med mig, så jag hämtade henne in till mig.
Jag pratade med henne och berättade att vi skulle pussa honom hejdå en sista gång för nu skulle pappa snart åka till himlen.
"Selma med" sa hon då, och jag svarade genom tårar som sprutade att nej inte Selma och mamma, vi skulle inte åka med. Bara pappa.
Då blev hon lite ledsen och ville kramas istället för att klappa på pappa. Sen sa jag att pappa alltid skulle sitta uppe i himlen och titta på henne, han skulle se henne när hon var fem, tio och ännu äldre.
Och han skulle ALLTID älska henne så mycket att det gjorde ont. Han skulle veta allt som hon gjorde för att det skulle jag berätta för honom.
Vi gick ut från rummet och satt en stund med mormor och morfar, sen ville mormor gå in en gång till och säga hejdå. De gick in och jag pratade med Selma om att hon skulle åka upp och äta glass med mormor och morfar och jag skulle snart komma efter.
Ok, hon nickade och försökte klättra upp i sin vagn. Men när mormor och morfar skulle gå iväg så skrek hon bara rakt ut i panik och ville inte gå med.
Jag gick och pratade med henne och förtydligade att jag skulle komma efter, hon skulle gå med mormor och morfar en liten stund och äta glass. Då gick det bra.
Jag gick tillbaka in till Patric och pratade med honom, pussade på honom och kramade honom hårt hårt.
Berättade att jag alltid alltid kommer bära med honom i mitt hjärta och jag älskar honom mer än han någonsin förstår. Ändå från hans tår upp till huvudet. Hans aptår som gör att han når så långt upp när han sträcker sig till hans underbara huvud som är så klokt.
Efter att jag gått ut från rummet så satt jag en stund i förrummet med sköterskorna som var med till visningsrummet med oss. Tårarna rann konstant och jag var bara så sorgsen och tom. Tom på allt utom en stor överväldigande känsla av ofattbarhet. Jag fattar inte.
De satt och lyssnade på mig när jag pratade och inflikade bara lite ord som tröst. Den manliga sköterskan sa att han tyckte att det hade varit väldigt klokt att ta med Selma dit, han var övertygad om att det var det bästa för henne. Att jag hade sagt att han skulle åka till himlen sa han också var det bästa man kunde säga. Men jag vill ju inte att han ska åka till himlen! Han ska vara här, hos oss.
Jag frågade om det fanns möjlighet att få se honom i morgon igen, för jag ville ta kort på honom. Jag skiter i om det är makabert för jag tror att det är bra att kunna titta på det. Inte nu och kanske inte på flera månader, men sen. När den omedelbara smärtan är lite mjukare.
Det sa han att han tyckte jag skulle göra, och det var många som tog kort på sina käraste när de var döda just för att greppa det lättare. Att de faktiskt var döda.
Jag berättade lite roliga episoder om Patric, mest för min egen skull. Sånt som vi brukat skratta åt tillsammans men som jag nu får skratta åt själv och berätta för honom efteråt.
Jag har inte en aning om hur länge jag satt där och grät men till slut så sa den ena sköterskan att de nog fick ringa på transportkillarna för att de behövde köra tillbaka Patric till kylrummet nu. Han kunde inte vara utanför för länge.
Jag hade nog kunnat sitta där hur länge som helst, men jag måste ju tänka på Selma också. Den här söndagen har ju inte varit någon höjdardag direkt om man ser i ett barns synvinkel.
Jag fattar inte hur han kunde försvinna från oss, han lovade ju att han skulle göra sitt bästa för att komma hem igen.
Han ska vara här! För alltid och alltid!!
Kommentarer
29 Okt 2006 kl 19.39 - Smultronpaj (webbsida)
Mina djupaste sympatier och varmaste kramar. Mina tankar är hos er i kväll.
29 Okt 2006 kl 19.48 - Fröken Nilssonh (webbsida)
Jag önskar sända all god energi i världen till er i denna stund. Ett varmt täcke som tröstar och värmer. Styrka att klara sig igenom det värsta. Kärlek från alla, allar runtom er som älskar och bryr sig. Som utomstående, detta är ofattbart.
29 Okt 2006 kl 21.20 - Michael Fredricsson
Vet inte vad jag ska skriva, men jag ville skiva något i alla fall. Jag är verkligen ledsen för att ni får uppleva detta. Önskar att man kunde underlätta sorgen. Fast jag är glad för att ha fått träffat honom. Jag tänker på er
29 Okt 2006 kl 21.28 - Peter Östlund
Jag blev väldigt berörd av din berättelse och beklagar det som hänt. Det finns inga ord, bara gråt. Gråt.
29 Okt 2006 kl 21.38 - Valter Kraemer
Jag beklagar
(macnytt läsaren "veke")
29 Okt 2006 kl 23.40 - Johan
Jag beklagar sorgen.
30 Okt 2006 kl 00.14 - Sporadisk besökare av macnytt
Fruktansvärt. Här rinner tårarna efter att ha läst din text. Beklagar verkligen!
30 Okt 2006 kl 00.48 - Anders Hellgren
Jag känner mej tom, ledsen och gråter när jag skriver detta. Jag träffade aldrig Patric, men är en regelbunden besökare av Macnytt.se och därför kändes det nästan som att jag kände honom. Mitt hjärta och mina tankar är hos er i denna svåra stund.
30 Okt 2006 kl 01.15 - Mikael Markander (webbsida)
Beklagar sorgen. Patric var en riktigt trevlig kille!
30 Okt 2006 kl 23.08 - Andreas
Mina kondoleanser och tankar går till dig och familjen denna kväll.
31 Okt 2006 kl 18.24 - Tess (webbsida)
Vet inte riktigt vad man ska säga i en sådan här stund mer än att jag verkligen beklagar sorgen och önskar er all lycka i framtiden. Kram.
14 Sep 2009 kl 20.41 - Marian
Eva.
Jag saknar ord.
Surfade runt på Facebook och hamnade här hos er.
Var du har hittat din styrka är en gåta.
Du verkar vara en fantastisk människa! Jag finns inte långt borta om du behöver hjälp - med vad det än må vara! Tveka aldrig att sträcka ut en hand.
Kramar / Marian
Lämna en kommentar