Händelseförloppet
30 Okt 2006 kl 22.15 - Eva Malm - Sorg
Ok, nu känner jag mig redo att prata om hur det hela gick till.
I söndags morse ringer telefonen 03.30 och av någon anledning jag inte fattade då var jag vaken och uppe i köket.
Jag tror att jag ville kolla på klockan, och jag hade nog blivit väckt av min mobil som ringt först. Det kommer jag på senare.
När telefonen ringer så blir jag helt blank som vanligt och läkaren presenterar sig och berättar att den hjärt och lungmaskin (Ecmon) som Patric haft inkopplad i ljumskarna har stannat. Det har inte lyckats få igång den och han har en väldigt låg syresättning.
Så om vi vill komma så bör vi göra det nu på en gång.
Jag är nog helt tyst, okar bara det han säger för han upprepar sig flera gånger för att budskapet verkligen ska gå fram.
Vill jag att han ska ringa någon annan och berätta, jag svarar att det gör jag själv. Ringer farfar och farmor, farmor svarar och jag berättar vad läkaren har sagt och att jag sticker dit på en gång.
De ska ju också med, så vi avslutar samtalet och jag springer som en yr höna och vet inte riktigt vad jag ska börja med.
Borsta tänderna är ju en bra idé iallafall, på med kläder och sen måste jag ju hämta bilen i biblioteksparken. Selma ligger tack och lov och sover, så jag slänger på mig en väska med blöjor och lite kläder som jag hade med mig på dagens utflykt. (när vi trodde allt var normalt).
Springer som en galning genom parken, håller mig så långt ifrån några hemvandrande kvinnor så de inte ska tro att jag är någon galen man.
Kör och ställer mig utanför porten och springer in för att hämta Selma. Telefonen ringer igen och jag får en kort sekund upp hoppet att läkarna hade fel och han kommer klara sig!?
Det är farmor som vill att jag ska låta farfar köra istället för mig. Jag åker upp och hämtar de. Jag vill ändå köra själv, men vi kommer inte ens ut på motorvägen förrän jag gråter så jag knappt ser något. Det är kolsvart ute och jag frågar farfar om vi kan byta.
Sitter i baksätet och gråter med farmors hand i min. Selma fattar ingenting men tar det ganska bra ändå, hon sitter och pratar lite med farfar.
När vi åker så känner jag att "gud, kommer vi aldrig fram någongång????, kör lite fortare, herregud vi kommer inte hinna fram i tid"
Jag tror iofs att farfar körde fortare än han gjort på många år för att när vi kör in i Lund på femtiosträcka kör han nittio.
Vi är helt knäpptysta och gråter bara. En vidrig bilresa. Fy!
När vi kommer fram så får vi gå genom akuten och upp till avdelningen där vi blir insläppta och hänvisade till anhörigrummet. Selma vill klappa pappa men vi får vänta lite på att läkaren ska komma först.
Han berättar vad som hänt och det är att Patric hade visat en liten liten förbättring på lungorna och infektionsproverna verkade gå ner lite. Detta var på lördagskvällen.
Men så kvart över tre på natten blir det tvärstopp i Ecmon, den stannar och de försöker manipulera igång den men det går inte.
När den stannar så är det meningen att lungorna ska ta över och börjar jobba själva men det gör de inte. Han går ner i syresättning till noll på en gång. De diskuterar huruvida de ska göra, de försöka tvinga lungorna att arbeta men det går inte.
Eftersom det går jättefort för hjärnan att dö utan syre så beslutar de att låta bli att göra något mer. Även om de skulle få igång lungorna så skulle det bli på bekostnad av hans hjärna så de avstår.
Hans hjärta slår fram till klockan är fyra. Sen är det över. Han är död.
Han hade så mycket sömnmedel och smärtstillande att han bara försvann bort, han hade inte ont eller var inte vid medvetande.
När läkaren säger att Patric är borta är det som om jag bara faller djupt djupt ner i ett hål, börjar gråta med panik och med något slags halvkvävt skrik. Farmor kommer flygande till soffan och kramar om mig, Selma som sitter i min famn får för sig att farmor slår mig så hon börjar skrika hysteriskt av rädsla. Hon gråter: "mamma skriker!, mamma skriker!"
Så sitter vi där och gråter och gråter.
Ringer Helené som får den tunga och otacksamma uppgiften att vara förmedlare till resten av släkten samtidigt som hon får åka hem till Sandra och meddela henne.
Ringer mamma och hon och morfar skyndar sig iordning och sätter sig i bilen och kommer.
Ringer Roffes mamma och meddelar henne, hon gråter och alla gråter.
När vi går därifrån är det fortfarande mörkt ute men på väg hem börjar det ljusna.
Farmor och jag pratar lite bilen men vi är så jävla sorgsna så jag kommer inte ens ihåg vad vi pratade om.
Jag vill aldrig mer behöva åka till Lund!
Kommentarer
30 Okt 2006 kl 22.27 - Angel (webbsida)
Jag känner er inte men beklagar verkligen sorgen..Hur nu dom små orden kan hjälpa... Ni finns i mina tankar...
30 Okt 2006 kl 22.38 - Jannica
Tänker på er och beklagar sorgen!
31 Okt 2006 kl 00.39 - Anton
Jag kände inte Patric personligen, men vi är många som visste mer om honom än han troligen visste om oss. Jag beklagar sorgen, och din familj finns i mina tankar.
31 Okt 2006 kl 02.03 - Rouaa (webbsida)
Jag kudne inte hålla tillbaka mina tårar. Jag känner er inte, men det behöver man inte heller göra för att ha medkänsla. Jag beklagar sorgen och beklagar allt ni har fått gå igenom.
31 Okt 2006 kl 04.16 - Petra Hall
Eva, du är helt otrolig. Mitt i all sorgen kan du förmedla din sorg och smärta, och få oss alla att dela den med dig. Och kanske, kanske blir det lite lättare om du vet att du har så många omkring dig, föruom nära och kära även såna som du aldrig ens träffat, som är villiga att ta lite av din smärta så att det blir lättare.
31 Okt 2006 kl 06.58 - Firekick (webbsida)
Jag vet att det inte finns något att säga som underlättar för er, bara att jag lider med er, känner igen mig från en egen familjetragedi och jag VET att man kommer igenom det. Men det är svårt och tar tid, och det försvinner inte. Man lär sig bara att leva med det. Ta hand om varandra och prata, prata, prata om allt som har hänt. Största kramen och en massa tankar till er. //Linda
31 Okt 2006 kl 09.36 - Therese (webbsida)
Har precis läst inläggen och sitter här och gråter för fullt, vet på ett ungefär vad du går igenom, miste min pappa i cancer när jag var 8år.. Går inte att jämföra men vill iaf säga att jag sänder dig en tanke och beklagar verkligen sorgen!!
31 Okt 2006 kl 10.01 - Camilla Eriksson
Jag har läst och tårarna bara trillar! Jag känner dig inte, men känner med dig och hela din familj. Vill bara skicka en tanke. Jag beklagar verkligen sorgen!
Lämna en kommentar