Jaha
30 Okt 2006 kl 05.33 - Eva Malm - Sorg
Nu har jag alltså vaknat, varit vaken i en och en halv timme ungefär. Gråtit, läst alla fina saker människor har skrivit om Patric.
Funderat på hur dagen ska bli, gråtit lite till. Tänkt på hur Patric såg ut när vi tittade på honom igår, var det bara igår?? Gråtit ännu mer.
Nu vet jag ju att det här tillståndet kommer hålla i sig ganska länge, men hur lång tid tar det tills folk tycker att jag är skitjobbig som aldrig slutar gråta och bara vill prata om Patric hela tiden.
Då kommer jag att tänka på min mormor. Hon levde med morfar ett antal år, jag minns inte hur länge kanske trettio år eller nåt. När han sen dog så sa alltid min mamma att hon hade blivit så konstig efteråt.
Eftersom de levt tillsammans så länge och gjort ALLT tillsammans så kan jag tänka mig att hon kände sig halv utan honom.
Det är ett fruktansvärt scenarium att tänka sig att leva utan sin själsfrände resten av livet.
Och sen det här med att livet fortsätter för oss andra ändå. Vi är en sån stor familj och den blir ju större hela tiden. Det finns många syskonbarn till både Patric och mig samt våra egna barn som ska göra massa saker.
De kommer att gifta sig, skilja sig, skaffa barn, byta jobb, flytta runt och göra massa saker. Men det ska ju Patric vara med och se. Han vill ju se vem som Roffe kommer att träffa och älska så mycket att han vill dela sitt liv med.
Vara världens bästa farfar till Roffe eventuella barn. Han ska ju vara farfar precis som Roffes farfar. En underfundig man som har världens torraste humor. Som är så rolig, och älskar sitt barn så mycket. Sån farfar ska ju Patric också vara!
Och Patric ska ju lära Selma hur man blir en fena på datorer, inte bara hur man spelar eller surfar utan verkligen kan datorer.
Hur ska hon nu kunna bli en motorbrutta med dataintresse? Men ändå kvinnlig med glitter och nagelack. Det som vi pratar och skämtat om så länge.
Hur fan förklarar man för två små barn att deras pappa aldrig! någonsin kommer att komma tillbaka utan vi måste leva utan honom för resten av våra liv??
HUR!?
Jag vill verkligen inte det.
Jag vill inte leva utan honom.
Många är de människor som knappt träffat honom men älskar honom och tycker att han är fantastisk, de som bara känt honom ett kort tag har tagit honom till sig.
Och jag då?? Jag har levt med honom i nästan tio år! Tio år av mitt liv har jag spenderat med honom nästan hela tiden. Så mycket har hänt under den tiden, jag har skrattat så jävla mycket för att han är så jävla rolig. Ska jag behöva gråta lika mycket nu för att kompensera för mitt skratt? Då kan jag ju se fram emot några jävligt tråkiga år.
Innan Patric lades i respirator pratade vi faktiskt om hur det skulle kunna gå, vad skulle vi göra om någon av oss dog. I Patrics fall var det mer realiskt att tänka så än i mitt fall. Även om vi aldrig kunnat ana att han faktiskt skulle göra det.
Båda två ville vi att den andra skulle gå vidare och hitta någon annan att älska, det är inte meningen att man ska leva själv utan kärlek.
Ok, det var vi båda med på.
Men om hjärtat svämmar över av kärlek till en specifik person, som inte kan ta emot den kärleken vad gör man då?
Väntar några år tills minnena bleknar lite och du är lite mer hel och har stoppat in din kärlek i ett litet paket och gömt undan i en vrå i ditt hjärta?
Iofs så tror jag att människan är skapad på det sättet att du alltid hittar ett sätt att gå vidare, men först måste du sörja klart. Det kan ta månader eller år, men du måste gå igenom det för att kunna gå vidare i livet.
Tro mig, jag fattar att här bara har gått tjugofyra timmar och min sorg har en jävligt lång väg att vandra innan jag är klar. Jag bara babblar om allt och ingenting, mina tankar är ett virrvarr och det är tomt ena stunden och andra stunden känner jag att jag håller på att spricka av allt som vill komma ut.
Hur kommer jag någonsin att kunna förstå, verkligen greppa att Patric är död?
Kommentarer
30 Okt 2006 kl 08.04 - syster/moster/faster/svägerska Helene
Det kommer att ta tid gumman MYCKET lång tid. Men de e helt ok. Vi lovar att inte tröttna.
30 Okt 2006 kl 10.56 - John Sandström (webbsida)
Jag blev djupt gripen av att läsa det du skrivit om sorgen efter Patric. Det är svårt att finna ord för de känslor som väller upp när man som tvåbarnsfar försöker sätta sig in i situationen.
30 Okt 2006 kl 14.51 - Ted Svensson (webbsida)
Hej Eva!
Du känner inte mig, och jag känner inte er. Men jag är flitig besökare till Macnytt.
Den 6 januari i år förlorade jag hastigt min mamma (48 år gammal). Hon fick en hjärnblödning och avled på ca 24h. Hon stod mig mycket nära, och dessutom har jag två yngre brödrar. 16 och 19 år. Livet rasar omedelbart samman!
Självklart beklagar jag din sorg. Jag kan inte säga att jag vet exakt vad du och din familj går igenom, för sorg skiljer sig så mycket.
Men jag har en ganska god uppfattning. Jag kan bara säga att ni har ett långt helvete framför er. Så är det bara. Just nu har du säkert inte hunnit börja sörja ännu, utan är i ett vakuum - ett chocktillstånd.
Det kommer att ta tid, och kanske har du inte ens hunnit tänka på att det snart är jul. Under hela året har jag varit rädd och känt ångest inför julen, och nu är vi snart där.
För mig har snart det "klassiska sorgeåret" gått, men det känns fortfarande som om det var igår. Och jag har precis börjat första och acceptera det som hänt.
Vardagen börjar så smått rulla på, kanske har du redan i dag börjat fixa lite praktiska ting. Det är faktiskt skönt att göra det så snabbt som möjligt. Så har man något konkret att fokusera på!
Begraving och allt annat som ska fixas tar både tid och energi. Man kan aldrig tro hur mycket det är som ska ordnas upp. Bara saker som man tycker är enkla - blir stora adminstrativa saker. Telefonabonemang, bil, lån etc. Det är mycket som ska fixas. Samtidigt har du barnen att tänka på.
Jag skänker er en tanke, och hoppas ni får det bra ändå. Och att ni har allt stöd ni behöver fram familj och vänner, för det kan jag lova att ni behöver.
Två tips är att gråta så mycket du vill, tills tårarna tar slut och att prata om det mycket! Om och om igen!
Bry dig inte om i fall andra tycker du blir tjatig, bara prata om det!
30 Okt 2006 kl 15.53 - angelica
Hej Eva!
Vi i vår lilla familj tänker på er och sänder alla varma tankar, jag kännde patric när jag var liten och jag är Erics ena dotter Angelica Niclas stora syster,
sköt om er och kommihåg att ta vara på varanndra tids nog möts ni igen,
Miljoner kramar från oss till er!
Angelica
30 Okt 2006 kl 19.26 - Halldor Halldorsson
Kära familj.
Jag känner er inte och kände inte Patric, men besökte macnytt regelbundet och det var med bestörtan som jag läste om hans död i morse. Jag har läst din blogg och sitter här på jobbet och kan inte annat än gråta, jag beklagar eran förlust och hoppas att ni har många goda själar runt om kring er som kan trösta och krama. Du är väldigt modig och stark att kunna skriva denna blogg, detta kommer att hjälpa dig något oerhört i din sorg.
Man slutar aldrig sakna och sörja dom älskade som går bort, men precis som Ted sa hjälper det att prata mycket, få ut sina tankar och gråta, när och var som helst. Det är inget fel på det.
Må alla goda krafter i världen stötta er om all framtid.
2 Nov 2006 kl 12.10 - Miah
Eva!
Du känner inte mig och jag inte dig eller din familj.Jag vet inte vilket helvete du går igenom men jag hoppas att du komemr att klara av det. Läser din/er blogg och tårarna strömmar ner för mina kinder. Förstår inte hur livet kan vara så grymt! Tänker på er!
2 Nov 2006 kl 22.56 - Eva (webbsida)
Åh, jag är så medveten om att det här kommer ta så lång tid att gå igenom och att sorgen alltid kommer att finnas där. Sorgen över att det inte blev som vi hade tänkt. Att vårat gemensamma liv blev så kort, att livet är orättvist. Jag önskar bara att vi hade kunnat flytta fram några år i tiden.
Lämna en kommentar