Oro
6 Okt 2006 kl 19.55 - Eva Malm - Hur sjuk är du?
Imorse hade jag planerat att åka till Patric efter att jag lämnat Selma på Svalan, så jag ringer upp hans rum för att kolla med de om planerna på att väcka honom vid tiotiden fortfarande var aktuella.
Sköterskan som jag pratade var helt oförstående till det och hänvisade mig till en annan sköterska som dock höll på att jobba med honom så hon skulle återkomma till mig.
Det kändes lite snopet.
Jag ringde till CF-sköterskan och hon tyckte att jag skulle komma in och så skulle vi gå dit tillsammans.
Vid det här laget hade jag arbetat upp en nära nog hysteri, jag bröt ihop lite hemma i soffan och bara grät helt okontrollerat men jag ville inte sitta hemma ifall det skulle hända något och det skulle bli kris.
Så jag åkte mot Lund, när jag var i höjd med trafikarbetena ringde läkaren och berättade att det inte var någon idé att jag kom in för att de höll på att planera för att sätta in en "membranlunga" och det kunde ta lång tid.
Den åtgärden gjorde de för att koldioxidhalten inte gick att få ner med respiratorn så de skulle försöka rena blodet genom en annan maskin.
Då var jag ju redan på väg.
Och hade jag gråtit innan han ringde blev det ju knappast bättre nu, jag kunde inte köra så jag svängde in till macken i Glumslövsbacken och satt där och bara grinade.
Jag vill ha min mamma så jag ringde henne men hon var inte hemma. Jag ville inte ringa på mobilen för att inte stressa upp henne om det skulle vara så att hon var och handlade tex.
Då tänkte jag på Helené istället och provade henne, men samtidigt som jag skulle slå hennes nummer ringde farmor.
Så för första gången någonsin i världshistorien visade jag mig svag inför henne och bara grät och grät.
Hon var helt fantastisk och försökte hjälpa mig på alla sätt och vis. Det hjälpte att få prata med henne och bolla tankar och funderingar som jag gick och bär på.
Hon ville helst att jag skulle vända och köra tillbaka hem till de men jag envisades med att åka vidare till Lund iallafall. Jag hade lovat Patric att jag skulle vara där med honom när han vaknade, så jag måste dit kände jag.
Så efter mycket om och men kom jag till Lund och gick upp på CF-mottagningen där jag började grina igen.
De släppte allt de hade för händerna och tog hand om mig på alla sätt och vis. Jag fick prata av mig och de förklarade vad som hände där nere på Thiva, varför jag inte fick komma in just nu. Bull sprang ner och kollade läget och kom tillbaka med lugnande besked och en tidpunkt då jag skulle kunna få komma ner och hälsa på honom.
Så klockan ett skulle det vara möjligt att de var klara.
Jag gick med Bull och satte mig och pratade i deras dagrum, det var jätteskönt att prata med någon som hade varit med förr och hade goda erfarenheter av situationen.
Klockan blev ett men det var inte klart ändå.
Väntan och gråt i ytterligare några timmar. Klockan tre fick jag gå ner och så grät jag ju ännu mer när jag äntligen fick träffa honom.
Han hade fått två stycken tjocka slangar i ljumskarna där blodet gick in och ut.
Min älsklingsgubbe, så hjälplös och liten som han såg ut. Det är helt hemskt!!
Jag kunde inte stanna så länge eftersom jag hade lovat Selma att jag och ingen annan skulle hämta henne från Svalan.
Jag hade ringt och frågat om det var ok att jag kom senare istället för tre som är hennes hämtningstid. Det var ok.
Naturligtvis så var det gigantiskt långa köer vid vägbygget och två olyckor hade skett, det gjorde ju inte att det gick fortare direkt.
Det tog mig över en timme att åka Lund-Helsingborg, då körde jag över Rydebäck för att komma förbi den värsta proppen i trafiken.
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar