Prata?
22 Okt 2006 kl 21.15 - Eva Malm - Evas pladder, Hur sjuk är du?
Alla, som tex sköterskorna på sjukhuset frågar hela tiden hur JAG mår och hur jag och resten av familjen klarar av situationen.
Jag kämpar på!
Det är jävligt tufft många gånger, Men jag måste orka för min egen skull, för Roffes och Selmas skull.
Jag kan bära mina barn genom detta och släpa mig själv, men jag orkar inte bära alla andras oro, rädsla och sorg också. Det blir övermäktigt.
Om de hade frågat mig igår så hade jag svarat att det faktiskt är ganska ok.
Den senaste veckan har jag träffat på tre olika människor, både såna som jag anser vara vänner och andra som är mer ytligt bekanta, som jag umgåtts med via Öppna förskolan och inte sett till så mycket sen jag slutade gå där.
Först träffade jag Camilla, som har följt utvecklingen via mail och här på bloggen. Det var ju i torsdags och då tror jag att det kändes rätt ok. Även om jag läser de inlägg jag skrivit från i torsdags och då såg det rätt mörkt ut. Men vad jag minns så kändes det inte riktigt så ändå, inte så mörkt som nu.
I fredags mötte jag ju Ellens mamma på stan och då var jag också positiv.
Och igår träffade jag på Matilda på Thai Corner. De satt och käkade middag utan Ella, hade lite vuxentid tillsammans. Trevligt, synd bara att jag kom och förstörde deras trevliga kväll med prat om Patrics tillstånd.
Matilda frågade hur jag mådde och jag svarade som det kändes just då. Rätt ok faktiskt.
Nu så här i efterhand känns det lite som om jag har haft en mask uppe, för att inte bryta ihop när någon kommer fram och vill prata.
Ibland har jag tänkt att jag inte ska berätta för alla och envar som frågar hur vi mår så där i största allmänhet som folk gör när man ses helt apropå. Att bara vara mer allmänt flytande sådär som man är när någon frågar hur man mår. "Jo, det är bara bra" Även om man inte alls mår bra.
Men samtidigt är detta något som jag lever i just nu. Det är väldigt svårt att låssas som om allt är som vanligt, tex när de undrar vad jag jobbar med nu. Jag är ju sjukskriven, ska jag ljuga om det? Om jag inte ljuger och säger som det är, så måste jag samtidigt ta emot deras oro och försöka svara på frågor jag inte har något svar på.
Att ljuga och säga att jag är arbetslös och bara går och drar hela dagarna kommer ju att starta upp massa andra frågor som kommer att få mig att se ut som en riktigt konstig människa som inte kan vara ärlig och säga som det är.
När jag hämtar och lämnar Selma på Svalan vet jag ju att de undrar hur allt är, men av ren hänsyn låter de bli att fråga. Jag hade under rätt många dagar ett jagat uttryck i ögonen enligt Selmas kontaktperson, men hon bröt till slut tystnaden och undrade lite försynt hur det gick? Det är skönt att hon vågade fråga men samtidigt är det så jobbigt att berätta samtidigt som jag ser hur hennes ögon fylls av tårar.
När hon eller någon annan blir ledsen, känns det som om jag måste trösta och komma med positiva prognoser och peppningar även om jag helst av allt bara vill bryta ihop och lägga mig på golvet och skrika ut min hjälplöshet.
Frågan är om de bekanta och vänner som frågar hur det är verkligen vill veta. Skulle jag orka höra av någon hur illa ställt det är med de, att de eventuellt kommer att bli av med sin livspartner. Hur gör man? Hur visar man sitt stöd utan att tränga sig på? Vilka är rätt/fel ord att säga?
Jag har ingen aning.
Allt jag vet just nu är att jag förhoppningsvis kommer ha lärt mig något av det hela och bli en bättre människa.
Annars kan man ju undra varför jag måste gå igenom den här skiten?
Kommentarer
23 Okt 2006 kl 09.16 - Smultronpaj (webbsida)
Hittade hit via R skriverier. Ville bara säga att jag läser här ibland och lämna en styrkekram. Kram
23 Okt 2006 kl 10.48 - Helene
Om folk frågar får dom stå för det skälva. Dom har ansvar för sina känslor och du för dina.
När de får tårfylda ögon är det egentligen inte för att de blir ledsna för sin egen skull utan för dig, Selma & Roffe. DU behöver inte peppa dom. Dom har heller inget behov av det. Tårarna visar att de känner för dej som står där och berättar om din sitvation.
Några kanske bara frågar av ren artighet och vill inte veta egentligen, men då är det är deras problem. Du ska inte bekymmra dej för hur dom känner. Dom känner det bara medans de står där med dej. Sen tar deras eget liv över igen. Så de klararsej.
I din sitvation behöver du dina krafter skälv och får/behöver du vara lite egoist.
Jag skriver det av erfarenhet för jag kände skälv som du när Milano olyckan tog Janne & Alex liv. (Svåger med son dog i en flygplanskrach för er som undrar)
Så svara vad du vill för stunden.
Du behöver bara ta ansvar för dina och dina barns känslor
INGEN ANNANS.
Det får de göra skälva
23 Okt 2006 kl 10.54 - Helene
Vill oxå tilägga att vi släcktingar får oxå ta ansvar för våra egna känslor och inte belasta dej med dom.
Vi ska peppa varandra och er allihop Det är ändå ditt liv och din trygghet som är i gungning, även om vi oxå är oroliga och ledsna.
MASSOR av kärlek till er 3
Lämna en kommentar