Så var det bara två
25 Okt 2006 kl 14.53 - Eva Malm - Bilkörning/Bilar, Familjen/Släkten/Barnen, Dagens aktiviteter
Nu är vi bara två kvar av vår familj känns det som.
Jag vill att allt ska vara som förut!
Bilresan till Sturup var ingen lycklig färd, Roffe satt i baksätet och stirrade ut genom fönstret med tårar i ögonen, och jag var gråtfärdig i omgångar.
Inte nog med att vi kom iväg lite för sent, räknade ju inte in den tid det tar extra för Selma att gå själv i trappan och in i bilen.
Sen hade det där väggbygget på E6:an också försvunnit ur mitt minne, och det är ju rent fantastiskt eftersom det har funnnit där i flera månader!
Så lite stressad kände jag mig nog.
Vad händer sen då??
Jo, jag missar avfarten till Sturup och åker förbi Arlöv till och med innan jag kommer på mig själv. Säger till Roffe att jag tror jag kört fel, han blir orolig att vi inte kommer hinna. Så även jag även om jag inte låter honom se det. Med en blick på klockan hela tiden, svänger jag av vid Staffanstorp och kör in där. Frågar på en mack och kör lite för fort mot den stora rondell som leder mot flygplatsen.
Hamnar självklart bakom en bil som envisas med att ligga i åttiofem på nittio sträcka. Herregud!! Kan de inte ens hålla hastighetsbegränsningen!? Jag har ju för fan bråttom!!!
Kör om den bilen och en bil till när Roffe säger:
"Vad agressivt du kör!" Det kanske jag gjorde men vi hann iallafall. Vi hade tio minuter tillgodo när vi kom fram.
Jag skickar Roffe i förväg till incheckningen och han LUNKAR i sakta takt när jag ska plocka ur vagnen och Selma ur bilen.
Ropar på honom att skynda sig på och han ökar mikroskopiskt i takt.
Sen springer jag in efter honom och han har precis checkat in och sen står vi och tittar på när han lägger sina grejer på bandet.
Det här är så hysteriskt roligt, för det är samma sak varje gång vi har varit sena. Ja, det har hänt förut. 
Han lägger upp grejerna i lådan som ska åka genom genomlysningen, och går till andra sidan. Tar i sakta mak upp plånboken, sätter på sig skärpet och allt tar skitlång tid, på andra sidan står vi andra och hoppar och vill slänga oss in och stressa på honom. Men han, han tar det lugnt.
Men han kom med iallafall.
Jag skickar ett sms till hans mamma och talar om att han sitter på planet och är på väg.
Och får ett svar som värmer i mitt nu så sargade hjärta.
"Tack Eva. Jag är glad att Roffe har dig som bonusmamma. Kram"
Det var nog det bästa någon någonsin kunnat säga till mig just i det läget. Fan vad glad jag blev i all bedrövelse!
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar