Små steg framåt och gigantiska bak
22 Okt 2006 kl 19.26 - Eva Malm - Hur sjuk är du?
När jag glad i hågen kom till Patric idag, så möttes jag av en skärm som visade en syresättning på nittiotre bara.
Jag blev lite betänksam och undrade ju förståss varför. När sköterskan säger att läkaren ville prata med mig idag, kände jag bara:
"NEJ! Jag orkar fan inte höra mer negativt nu!"
Vi gick bort till samtalsrummet och han berättade att de hade gjort en bronkoskopi på Patric igår förmiddags och upptäckte att han hade ett läckage i vänster lunga.
De ska avvakta några dagar, så länge han är stabilt dålig och hans värden inte rasar ihop så ska de inte göra något.
Det finns några alternativ att ta till. Antingen vänta och se om hålet drar ihop sig själv, det kan hända.
Eller också syr de ihop hålet, eller täcker för det. Ungefär som man lagar ett punkterat däck.
Det sista alternativet är att byta ut lungan. Antingen bara vänstra eller också båda.
Alla inblandade läkare kommer ju att diskutera detta fram och tillbaka, stöta och blöta vilket alternativ som är bäst att ta till.
Han betonade att detta är väldigt allvarligt, de är mycket bekymrade och prognosen är ju helt plötsligt mycket sämre.
så......om det ska gå åt helvete kunde det inte ha gjort det redan på en gång innan jag fick upp hoppet att det skulle gå bra?
Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Jo, jag vet vad jag ska göra om en liten liten stund när Selma somnat. Jag ska gå och titta till Roffe som stängt in sig i rum och spelar jättehög musik. Kolla läget lite hur det är med honom efter att jag berättat att Patric inte mådde så bra.
Just nu känns allt bara mörker. Den planerade middagen hemma hos farfar och farmor var en rätt dyster tillställning. Tur att vi har Selma, hon kan ju alltid liva upp en trist stämmning. 
Jag grinade av mig lite i bilen innan jag åkte hem till farfar/farmor. Pratade med mamma och de kommer nästa helg. Även om mamma sa att hon helst inte vill se honom nedsövd, hon vill minnas honom som han var när var hemma. I fall allt går åt skogen, annars vill hon se honom när han har blivit bättre.
Det är första gången som hon har uttryckt sig så, hon har inte pratat om möjligheten att han skulle kunna dö så tydligt förut. Jag fick känslan av att hon kände det som om det var deras sista chans att träffa Patric.
Hur det nu skulle gå eftersom hon inte ville gå till sjukan utan hon ville komma hit och vara ett stöd för oss andra som sitter här hemma. Hon tänkte att vi kunde hitta på något som fick mig att skingra tankarna lite från sjukan och Patric.
Det var gulligt av henne, även om det nog blir svårt eftersom det är det enda jag tänker på.
Farmor sa att det var samma sak för de. Inget blir gjort för allt känns så tungt, och inget värt.
Så är det iallafall för mig.
Kommentarer
22 Okt 2006 kl 19.44 - moster/faster Helene
Önskar jag var hos dej..... Kram
22 Okt 2006 kl 21.18 - StockholmsFarmor
Ge inte upp, hoppet finns...Läkarna sa förut att det går upp o ner.Kram
22 Okt 2006 kl 21.34 - StockholmsFarmor
Patric ger aldrig upp, han är en sann fighter.Det vet vi alla. StockholmsFarfar
22 Okt 2006 kl 21.48 - Åsa
Hej!
Halkade för nån vecka sen in på din blogg, har sedan dess följt den varje dag. Tänkte bara skicka en styrkekram, jag hoppas verkligen hålet sluts och att du får hem din Patric till jul!!
22 Okt 2006 kl 21.49 - Jocke
Åhhh, förstår verkligen att det känns tungt. Men ni är två starka viljor här - kan inte se dig eller Patric ge upp. Någonsin.
Kram!
22 Okt 2006 kl 22.04 - Christina (webbsida)
Hejsan
Har läst din blogg ett tag och jag hoppas verkligen att det ordnar sig till det bästa för er.
Sänder en styrkekram/Christina
23 Okt 2006 kl 03.37 - Eva (webbsida)
Just nu är det tungt.
Det känns som om det är en sak att höra läkarna säga att det går framåt och sen tillbaka och en annan att uppleva det IRL.
Jag ger inte upp, även om jag inte kan göra mycket mer än att åka dit, sitta där och hålla Patric i handen eller smeka hans armar.
Frågan är väl snarare hur länge hans kropp orkar med.
Jag har en svacka just nu, vid läkarsamtalet idag kändes det som om han brutalt knuffade ner mig från den lilla höjd jag förtvivlat försökt klamra mig fast vid under några dagar.
Nu blir det till att klättra upp igen!
Fråga mig om några dagar så är detta glömt och vi är på topp igen.
Lämna en kommentar