Tack!
29 Okt 2006 kl 22.20 - Eva Malm - Sömn
Jag vill passa på att tacka er alla som har skrivit så fina saker om Patric både här inne och via mail till mig.
Det känns som om det kommer från hjärtat och att han verkligen kommer att bli saknad av många.
Åtminstone en glädjande sak i hela denna cirkus!
Nu är jag helt utmattad och ska försöka sova i några timmar.
Men jag antar att det inte dröjer så många timmar innan jag är här inne och skriver om min förlamande vardag igen.
Kommentarer
29 Okt 2006 kl 23.00 - syster/moster/faster/svägerska Helene
Tack skälv för att du vill dela dina dagar med oss
29 Okt 2006 kl 23.02 - VERONICA
HEJ. JAG HAR LÄST LITE IDAG OM VAD NI HAR GÅTT IGENOM DEN SENASTE TIDEN. BEKLAGAR VERKLIGEN SORGEN. JA ALLA BEARBETAR SIN SORG TILL NÅGON OLIKA. JAG HAR ALDRIG FÖRLORAT EN MAN MEN DÄREMOT MIN BROR,MIN BÄSTA VÄN. JAG VET HUR SOGEN ÄR! TA VÄL HAND OM ERA BARN DOM BEHÖVER SIN MAMMA! OCH DU BEHÖVER DOM! KRAM PÅ DIG/VERONICA
30 Okt 2006 kl 03.04 - Petra Hall
Eva, jag känner inte dig och har bara pratat med Patric online några gånger, via MacNytt. Det finns inga ord som kan trösta eller lätta ditt hjärta i din sorg, men jag vill ändå att du ska veta att han var omtyck av så många och att han berört många med sin humor och sin styrka och glada humör. Du kommer aldrig att glömma, barnen kommer aldrig att glömma, och vi är många som inte heller kommer att glömma. Å så länge vi inte glömmer så lever Patric kvar i våra hjärtan, som om han vore livs levande bland oss.
Försök ta hand om dig, att skriva bloggen är nog en av de bästa sakerna du kan göra. Att skriva ner allt du tänker på nu. Sedan när du är starkare, då kan du sortera tankarna och läsa vad du själv skrivit.
Styrkekramar och mina djupaste sympatier.
30 Okt 2006 kl 09.36 - Fredrik Bonander
Jag kan inte ge dig några ord som kommer att gör något lättare. Men jag hoppas att mina ord ger dig någon glädje, då jag ser Patic som min mentor inom webben och har honom att tacka för så mycket. Har har verkligen haft en ängelståla mod med mig och alltid hjälpt mig men mina problem.
Jag skulle aldrig har haft det jobb jag har idag, utan honom. Jag har honom evigt tacksam och är en förbild att se upp till.
30 Okt 2006 kl 10.35 - farmor
Förstår hur du känner dej. I dag är det värre än igår. Nu har det gått ett dygn. Nu har det gått in vad som hänt. Du måste få sörja, och det tar tid. Vi kommer aldrig att tröttna på dina tankar. Kram
30 Okt 2006 kl 11.09 - Lisette Andersson
Det är fruktansvärt att förlora någon. Snart har det gått ett år sedan jag förlorade min son i en bilolycka, men tankarna och förlusten, kommer alltid tillbaka, om inte annat när jag kör bil och inte minst när jag kör förbi den lilla sandväg där jag sist pratade med honom i mobiltelefon.
Förhoppningsvis har han det bra där han nu är.
Han hette Patrik han också.
Lisette Andersson
30 Okt 2006 kl 12.42 - Elin
jag saknar dig så oehört mycket min bror..Kom tillbaka.... /lilla syster
30 Okt 2006 kl 13.45 - Susse Tinz
Hej Eva! Du och jag har bara möts någon gång i hallen på dagis och sagt några ord till varandra. Vill ändå säga att jag är oerhört ledsen för din och familjens skull. Finns det något, vad som helst, som vi kan hjälpa till med så tveka inte att fråga. Hälsningar Susse Tinz, Arons mamma
Lämna en kommentar