Thiva
5 Okt 2006 kl 20.47 - Eva Malm - Hur sjuk är du?
De senaste dagarna när Patric mått så jävla dåligt har han haft många samtal med läkaren om vad som kommer hända när han inte orkar kämpa längre.
Varje dag utanför respirator är en vunnen dag, för att citera läkaren. De vill helst vänta så länge som möjligt med att lägga någon där för att det funkar ju inte att ligga hur länge som helst. Men det var upp till Patric att bestämma när just hans gräns överskreds.
Efter att ha kämpat så tappert i två nätter utan att kunna slappna av och sova mer än korta stunder i taget, tog Patric beslutet att det får vara nog nu.
Han nådde den punkten imorse vid sextiden.
Igår kväll pratade vi om att jag skulle försöka hålla mig vaken så mycket som möjligt för att stötta Patric. Jag kämpade på och lyckades faktiskt hålla mig vaken mestadelen av tiden. Vid halv två tog jag beslutet att lägga mig en stund och halv fyra väckte Patric mig.
Klockan sex kom de och hämtade honom från avdelningen och körde upp honom på Thiva. Anestestiläkaren var väldigt orolig för honom, han var rätt illa däran.
Väl däruppe började de förbereda för respirator och intuberingen av halsen.
Vi försökte ta tid till att förbereda oss på att gå in i en ny fas i denna följetong av helvete.
Mitt i detta spring av sköterskor, läkare, sjukgymnaster och narkospersonal stod jag och försökte vara stark och inte gråta för att inte göra Patric orolig.
Nu är det respirator som gäller fram till att lungorna kommer, så det måste fan ske så fort som möjligt!
Vår plan är att jag kommer vara där så mycket som möjligt under dagtid men åka hem för att sova hemma. Farfar och farmor kommer hämta på Svalan och åka hem hit för att fixa middag och eventuellt lägga Selma om jag inte kommit hem innan dess.
Sen åker jag och lämnar henne på morgnarna. Jag tror att det kan funka bra de också.
När Patric somnat in skickade läkarna ut mig från rummet och jag gick ner till avdelningen och plockade ihop våra grejer.
Bull ville ha upp mig till CF-mottagningen för att jag inte skulle vara ensam men jag ville hellre fixa klart och duscha men jag lovade att komma upp efteråt.
När jag kom dit skickade de in mig i ett undersökningsrum för att få sova lite. Det var ändå beräknat att det skulle ta ganska lång tid innan de skulle bli klara med Patric. Jag sov kanske en halvtimme, resten av tiden låg jag och läste och vilade.
När vi gått tillbaka upp till avdelningen höll de fortfarande på att försöka sätta en CVK-slang. Det krånglade och tog allt som allt två timmar.
Jag fick prata med läkaren och han var väldigt noga med att betona att det var en väldigt allvarlig situation och jag måste vara förberedd på att det kunde gå illa.
Det vet jag redan! Och om jag inte var jävligt rädd innan så hjälpte han till med att stressa upp mig på den punkten. Tack.
Jag förstår varför han ville betona allvaret, men det är så jävla svårt att ta till sig ändå. Men Patric och jag har pratat om att det kan gå illa. Men det är inte det vi har haft som fokus.
Det har jag inte nu heller, jag är helt inriktad på att Patric kommer ha det jävligt tufft en lång tid framöver men han kommer ju klara det ändå!
Det sista jag sa när sömnmedlet började verka och han försvann in i dimman var att jag kommer vara där när han vaknar.
För han kommer vakna.
Han kommer fixa det här.
Han kommer att komma hem igen.
Han kommer orka tills de nya lungorna kommer.
Eller?
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar