Bättre att inte veta?
9 Nov 2006 kl 20.40 - Eva Malm - Sorg, Hur sjuk är du?
Du har inte Flash installerat.Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag är glad eller inte av att ha pratat med CF-teamet idag.
Jag har ju trott att det som dödade honom var stoppet i hjärt och lungmaskinen, men det visade sig under obduktionen att det fanns andra orsaker.
Lungorna som han fick var jättefina och passade honom perfekt i storlek, blodgrupp och så men bronkerna var fel storlek. Bronkerna är luftrören. Förklarat i enkla ord, så betyder det att Patrics luftrör var väldigt vida och donators var smala. Det är som att försöka sy ihop två slangar av olika storlekar.
Och sen sätta på ett hårt tryck för att få lungorna att fyllas ut och få in syre i kroppen. "Slangarna" dras isär av trycket. Det var ju ett hål i vänstra bronken som de såg via bronkoskopin. När läkaren gjorde bronkoskopi morgon och kväll sista dygnen, så såg hon först ett litet hål på högra bronken vid "klockan 3" och nästa gång så var det "klockan 6". Hon tänkte att hon hade sett fel, men vid obduktionen så visade det sig att det var hål vid varje stygn.
Så han var med andra ord dödsdömd redan från början. Det känns fruktansvärt att veta.
Då var ju allt till ingen nytta.
Han skulle ju dö ändå.
Skit.
Men som läkaren sa, och mitt förnuft säger också. Han hade inte klarat sig en längre tid med de gamla lungorna. Och jag tror att han skulle uppskattat att han iallafall fick en chans, även om det inte gick bra.
Han vaknade ju dessutom upp en kortis och fick veta att han hade fått nya lungor och det var han nog jätteglad för.
Läkarna visste ju inte att det inte skulle matcha med bronkerna, det såg de inte förrän han låg på operationsbordet med de nya lungorna brevid sig.
De gjorde sitt bästa och det gick inte.
Dessutom sa sjuksköterskan som var med idag att hon hade pratat mycket med Patric när han låg på avdelningen angående transplatationen.
Han hade sagt att han ville ha det liv han levde, med familj, karriär och det han höll kärt. Och om han inte fick det genom en transplantation så fick det vara. Då ville han hellre dö, han ville inte leva ett förminskad liv om han skulle operera sig.
Det låter så Patric. Han älskar verkligen livet, och låter inte sjukdomen styra honom.
Med facit i handen när utgången blev så jävlig, så kan jag få en känsla att det hade ju varit lika bra att det hade gått åt skogen redan i juli då han hamnade på intensiven första vändan.
Då hade vi sluppit att leva detta ickeliv i ett vakum så många månader. Så hade han sluppit lida av att han mådde så dåligt både psykiskt och fysiskt.
MEN då hade vi inte fått den sista tiden tillsammans som vi fick.
Då hade jag inte fått vara ett stöd åt honom på avdelningen, jag hade inte fått smeka hans rygg när han var rädd och sitta brevid honom och bara hålla om honom i tystnad.
Vi hade inte fått göra de små utflykter han faktiskt orkade med under juli-aug.
Han hade missat festivalen och den mat vi åt i de sunkiga matstånden. Han hade inte fått träffa Helené, Göran, Kalle och Stefan som kom ner för att träffa honom.
Stefan kom ju ner under ännu en helg bara för att vara i hans närhet och visa sitt stöd. Det uppskattar Patic väldigt mycket och det hade han ju inte fått uppleva. En annan människa från barndomen som hänger kvar och visar sin kärlek genom att bara dyka upp och vara i närheten. De behövde inte säga så mycket utan var båda nöjda med att vara tillsammans.
Han hade inte fått träffa Roffe och sitta i köket och prata med honom vid middagen. Han hade inte fått lyssna på Roffes kloka ord som tränger igenom hans tonårsmanér.
Han hade inte fått skratta åt Selmas alla tokigheter och höra hur hennes tal utvecklades explotionsartat.
Han hade missat alla skratt som vi faktiskt skrattade under tiden han var jättedålig.
Det är nog en av de saker jag kommer så oerhört mycket, våran glädje.
Glädjen över att vi hade varandra, över att vi hade en sån fin familj. Att vi kunde hitta något roligt i det mesta.
Roffe och jag brukade skoja om att Patric inte skrattade som oss andra, han väste fram sitt skratt eftersom hans lungor inte lät honom skratta högt som vi andra gjorde.
Vi pratade mycket om hur det skulle bli när vi första gången skulle höra honom skratta, det skulle låta så himla märkligt.
Fotot får symbolisera vår glädje över varandra och livet. Även om det kanske inte riktigt passar ihop med inlägget så får det ligga här ändå.
Det är bara en sån sorlig tanke att han aldrig fick chansen att skratta riktigt hjärtligt med sina nya lungors fulla kapacitet.
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar