Begravningen
11 Nov 2006 kl 17.30 - Eva Malm - Sorg
Du har inte Flash installerat.Det var inte med lätt hjärta jag/vi gick till Mariakyrkan idag. Jag har nog försökt förtränga den här dagen, att det kommer menar jag.
Alltså jag har ju vetat om att jag ska gå på begravningen men det har ändå legat så långt fram i tiden. Det har varit där framme.
Men när klockan började närma sig kvart i tio och vi skulle göra oss färdiga att gå så var det jättejobbigt.
När vi kom fram till kyrkan i olika grupperingar så var det än så länge lugnt.
Roffe frågade mig hur det var när vi stod i garderoben, och mitt svar var att jag var så här nära att börja gråta.
Selma var så cool, hon kom i kyrkan och sa:"Pappas kyrka", sen gick vi fram och tittade på kistan och den var jättefin och blommorna ovanpå var vackra. Hon satt så still på min arm och tittade och pekade på blommorna.
Det är så svårt att förstå att Patric, min Patric, min bästa älskade Patric ligger där. Alldeles ensam i en kista när vi andra står utanför och bara önskar honom tillbaka.
Vi samlades vid ingången med prästen och stod och pratade med henne, jag kröp in hos Uffe och han höll mig i handen. De är bäst, min familj! Så lite man uppskattar personer i en familj i vanliga fall, och så är de så himla bra!
Vid cermonin satt Roffe mellan mig/Selma och Lena. Han var SÅ fin! Han hade pappas vita kråsskjorta, hans kostym och svarta skor på sig. Det enda som som egentligen passade vara väl skorna men det var så vackert att valde att ta just de kläderna på sig. Han satt där och lyssnade på musiken, tårarna droppade på kavajen och ner på blomman han hade köpt själv. Selma ville sitta brevid honom istället för i mitt knä och hon la sin lilla hand på hans arm och satt så länge. Det var så jävla sorgligt men samtidigt vackert, där satt de. Den stora killen och den lilla flickan och bägge är de förenade i sorgen över att de hade förlorat sin pappa.
Jag satt brevid mamma och hon höll om mig hårt hårt, speciellt när de spelade musiken jag valt. Det var nog värst, när det spelades de låtar jag valt. Första tonerna på "Ingen kan köpa livet" fick mig att gråta helt förtvivlat. Och texten:
Se mig
Hör mig
Känn mig
Rör mig
Den känns verkligen i hjärtat på mig, jag önskar SÅ av hela mitt hjärta att Patric kom tillbaka till mig och gjorde allt det.
Prästen är ju jättebra, hon pratade så att det blev verkligt. Det lät nästan som om hon kände honom och inte bara hade fått höra om honom av farfar, farmor och mig.
Något vi alla reagerade på var att hon valde att utlämna en del av Patric-citatet. Den som har allt vinner, sa hon. Undrar varför? Det blev ju inte helt rätt då.
När vi blev uppkallade för att gå runt kistan och lämna våra blommor hade Selma somnat i min famn. Hon var helt slut stackarn, hon hade ju varit vaken så länge på natten och hade dessutom feber.
Jag gick ju först, lämnade våra blommor. Det var så hemskt. Roffe kom efter, vi satt och höll varandras händer när vi kom tillbaka till bänkraden.
Innan så tänkte jag att jag inte skulle sitta och titta på alla andra som gick där för att de inte skulle känna sig uttittade, men det blev ändå en dragningskraft. Inte för att se hur de gjorde, om de sa något eller om de gråtit. Men ändå.
Det var jättefint, men det var samtidigt så hemskt att se alla dessa ledsna människor. Där gick Patrics familj och hans vänner. Min familj och mina vänner, och alla var de alldeles rödgråtna.
Farfar och farmor gick hand i hand, och de som hade någon att ty sig till gjorde det. Det var jättefint och jag var otroligt glad att jag hade Selma. Annars hade jag nog känt mig ensammast i världen.
Roffe har sin mamma och det är hon som kan trösta honom mest.
Men det som hade tröstat oss alla vore om Patric kom hem.
När alla hade gått en runda så pratade prästen lite till och sen så spelade kantorn medan vi gick ut.
Många kom fram och kramade och beklagade sorgen.
Det var en hel del som inte skulle med till minnesstunden, de tackade för sig och vandrade iväg. Men också många som följde med, vi gick mot Möllegränden i en stor klunga. Rödgråtna och ledsna.
Det var oerhört smärtsamt och fruktansvärt sorgligt, men vi tappade inte bort glädjen.
Helene hade köpt en påse gott och blandat som hon la på kistan. Det framkallade en del tyst fnitter från de som kom efteråt.
I vår rad satt Roffe och jag med tårarna rinnande nedför kinderna samtidigt som vi fnittrade åt sånt som Patric skulle ha sagt eller gjort.
Roffes ros hade ett jättelångt skaft och var rätt tung, så det gick inte att lägga den på psalmlisten som mormor hade gjort.
Då hängde han den över två krokar istället och jag tyckte att det var brilliant!
Om Patric hade sett det, hade han tittat stolt på sin son och brustit ut: "Otroligt bra teknisk lösning!"
Kommentarer
12 Nov 2006 kl 20.26 - Jocke
Tyckte Selma var så cool när hon ena sekunden torkade mammas tårar med en gigantisk näsduk för att sedan i nästa sekund sova djupt mot sin axel. Lilla lockiga charmtrollet.
13 Nov 2006 kl 20.04 - Eva (webbsida)
Ja, stackars barn. Hon var ju helt slut, men hon hann ju iallafall lyssna på pappas musik. Lite grann åtminstone.
Lämna en kommentar