Där var dom!
7 Nov 2006 kl 14.07 - Eva Malm - Livet efteråt, Sorg
När jag pratade med Helené här omdagen på msn, så pratade vi om att det är en konstig känsla som infinner sig när det känns som om tårarna är slut.
Om det går för lång tid utan att jag gråter så känns det som om jag är likgiltig och inte bryr mig längre. Hur kan jag inte gråta i en sån här sorglig situation ungefär?
Men nu är jag inte orolig längre. Jag vet var tårarna var någonstans!
De hade gömt sig inne i hjärtat en stund, men nu har de kommit ut. Idag har det varit en skitjobbig dag, jag har inte gjort något annat än gråtit känns det som.
Hemma, i bilen (som vanligt), på begravningsbyrån, i minneslunden.
Jag åkte till Pålsjö idag igen och satt där och tittade ut i ingenting samtidigt som jag grät över det som vi har förlorat.
Det är så fruktansvärt sorgligt detta.
Tände lite värmeljus som jag formade som ett hjärta.
Pratade med Patric och mitt hjärta gör så ont. Så ont. Jag vet inte hur jag ska orka med detta?
Hur ska någon av oss klara av detta fortsatta livet?
Kommentarer
7 Nov 2006 kl 15.29 - farmor o farfar
Man kan gråta utan tårar. Det gör vi. Kram
7 Nov 2006 kl 19.02 - Smultronpaj (webbsida)
Kram på dig. Du fixar det. Det kommer att kännas bättre. kanske inte snart men så småningom.
7 Nov 2006 kl 21.08 - Oskar Falk (webbsida)
Kan bara säga att mina tankar finns hos dig. Önskar att jag fanns där för att krama dig i verkligheten.
Lämna en kommentar