Gråt gråt gråt!
28 Nov 2006 kl 19.47 - Eva Malm - Minnenas kavalkad, Sorg
Ja, det helt otroligt. Jag kan inte läsa den här texten och se bilden på Patric utan att börja gråta. Varenda gång!!
Alla ni som har skrivit så fina kommentarer till inlägget, jag förstår vad ni menar.
Men detta ordet, varför? kommer upp i mitt huvud hela tiden. Varför fick inte vi vara tillsammans längre tid än så här? När vi var så bra för varandra. Vem ska nu vara bra för mig? Varför fick jag inte behålla Patric som var den bästa för mig? Och om jag nu var den bästa för Patric, varför fick inte han ha kvar mig i många år till?
Varför får andra människor leva sitt liv i högsta välmåga om de är elaka, dumma i huvudet och riktiga svin? När Patric som var en sån fin människa och älskad av så många människor var tvungen att dö i förtid?
Jag vet ju innerst inne att jag blev utvald av Patric för att han älskade JUST MIG, och att han visste att jag älskade honom mer än allt annat.
Vi har alltid haft en grundmurad glädje av varandra. Självklart så bråkade vi också, var skitsura på varandra och tyckte att den andra personen var helt dum i huvet.
Men det var inga jättebråk och vi blev alltid sams fort igen. Och kunde skratta åt det vi bråkat om efter ett tag.
Jag kan ärligt säga att han var min bästa vän och jag kunde prata med honom om allt. Även om han tyckte att jag kunde älta saker, men det var inte hans stil att prata om samma sak hundra gånger.
Vi skrattade åt samma saker, och var oftast glada. Även om vi har gått igenom mycket svåra saker tillsammans så hade vi alltid nära till skratt.
De sista veckorna på sjukan var han i så dåligt psykiskt skick att skrattet satt lite längre in men det fanns där ändå, och det var inte så svårt att locka fram.
Jag försökte vara hans stöd och hjälpa honom genom den svåra tiden men jag tror att jag grät oftare än vad han gjorde. Så även om det var han som var dödsjuk så var det jag som behövde ha tröst.
Han fattade att det var jobbigt för mig och barnen att leva i dödens skugga under så många månader. Så även om vi levde under en enorm psykisk press så tyckte att han att jag var fantastisk som tog mig ork att leka med Selma mitt i allt det jobbiga.
Att jag kunde växla mellan att vara till hands för honom och sen minuten senare lägga all uppmärksamhet på Selma. Eller det var ju inte all eftersom jag hade ett öga på honom under tiden.
Han var självklart tacksam att vi fanns i hans liv och han uppskattade oss oerhört mycket.
När han las i respiratorn så sa han att det skulle bli skönt för honom att få hjälp att andas men att vi som var utanför skulle få det jättejobbigt. Men han var ändå så optimistisk och var helt säker på att det skulle gå bra. Så in i det längsta så bar han mig på sina axlar, medan jag var svag och ledsen.
Alla säger att jag är så stark och duktig hela tiden. Men jag vill inte vara tvungen att vara det, jag vill vara den där glada sorgfria Eva som inte behövde bekymra sig om så mycket mer än om vanliga vardagliga saker. Jag skulle kunna ta hur mycket bekymmer om pengar, skola, jobb som helst bara jag fick leva mitt gamla liv igen!
Kommentarer
28 Nov 2006 kl 21.34 - Sofi
Eva jag tycker oxå att det är orättvist att människor som är så levnadsglada ska försvinna, när det inte känns som deras tid är inne. Under hela den tiden jag var med er (patric) så trodde jag inte att det skulle gå såhär, han var en fighter som FFAANN skulle klara detta. Man undrar vad som händer??? Det känns så orättvist. Tänker på er
29 Nov 2006 kl 13.08 - Firekick (webbsida)
Ja visst fan är det orättvist. Men tänk så här - ni har fått uppleva något som väldigt många aldrig får uppleva - sann kärlek, tillit, respekt, trygghet. Även om det var kort så fanns det där en tid. Det är absolut ingen tröst det vet jag. Men ett annat sätt att se det på kanske. Men åter - jävligt orättvist är det.
29 Nov 2006 kl 20.07 - Eva (webbsida)
Sofi: Ja, det var ju sån han var. Men det räckte ju inte tyvärr.
Firekick:
Det är ju sant att det är ett annat sätt att se på det hela, det sättet kanske lindrar lite om ett tag. Nu är det bara så jävligt att tänka på att han är borta för alltid!
Lämna en kommentar