Ibland kommer det
1 Nov 2006 kl 16.26 - Eva Malm - Sorg
Nu under dagen har det som sagt känts så konstigt, jag har varit här hos mamma och det har varit "som vanligt".
Jag vet inte om det var bra eller dåligt att åka hit egentligen. Alltså det är ju bra på det sättet att jag inte har suttit hemma och stirrat in i väggen. Men dåligt för att det kommer att bli så jävla tufft att komma hem igen.
Nu när jag är här kan jag få tro att allt är som det var förut, men hemma är ju ALLT Patric. Precis allt är han.
Lägenheten, alla hans grejer som finns överallt. Hans dator, hans kläder och alla skor som står i hallen, hans rakapparat som ligger i en nessesär på köksbordet. Jag fick tillbaka den från sjukan när vi var upp på Thiva och den har jag inte orkat röra.
Hur ska man göra med alla hans grejer? Hans kläder, alla tekniska prylar som ligger i serverrummet. Det är så jävla mycket saker. Som han skulle ha haft när han kom hem igen.
Jag vill att han ska komma hem igen. Jag vet fan inte hur jag ska överleva det här. Det gör så ONT i mitt hjärta. Jag vill ha honom!!!
Jag har flera gånger tänkt, både nu och när han låg på Thiva och var så sjuk, att jag inte vill leva utan honom. Alltså att jag lika gärna kan ta mitt eget liv när det är så värdelöst att leva utan honom.
Men om jag skulle ta livet av mig, tex genom att köra ihjäl mig med bilen så kommer jag ju lämna Selma efter mig. Det vill jag ju inte.
Och om jag kör av vägen när vi båda är med så måste jag ju vara hundra procent säker på att vi båda dör, så att hon inte överlever och blir både gravt handikappat och utan föräldrar.
Det plus att jag inte kan skada Roffe på det sättet gör att jag låter bli.
Hur ska jag kunna bli av med det onda och gå vidare??
Jag vet inte.
Det var i söndags som det hände, det handlar alltså om fyra dagar. Fyra dagar som känns som år, det känns verkligen inte som om det var i söndags han dog.
Månader har förflytit sen dess känns det som. jag har inte en aning om var dagarna har tagit vägen men det känns som om de är såå långa och de tar aldrig slut. Bara en ändlös sträcka av dagar som kommer tills begravningen ska ske.
Hur det ska gå har jag inte en aning om? Hur ska jag klara av att sitta i kyrkan och lyssna på prästen som pratar om honom? Hon känner inte honom! Hur ska hon kunna berätta om någon hon aldrig har träffat. Hon vet inte hur underbar han är, hur mycket kärlek han har öst över mig genom åren, hur mycket skratt han har lockat ur mig. Och hur väl han har tröstat mig när jag har varit ledsen, hur han har hållit om mig när jag vaknat på nätterna och drömt mardrömmar och även om han varit trött som fan har han lyssnat på mig och kramat mig så jag blivit trygg igen. Vem fan ska göra det nu???
När han har övertygat mig om jag är smartare än jag trott, men samtidigt försökt lära mig saker med ett oändligt tålamod när jag har frågat om samma saker hundra gånger.
Han har fått mig att förstå att jag är den bästa mamma Selma kunnat önska sig och varit glad över att jag alltid tagit mig tid att leka med henne även när saker och ting varit jobbiga och det har varit kaotiskt runt omkring oss.
Hur ska jag kunna vara allt det där utan att han finns där och ger mig stöd och kärlek?
Om jag själv håller på att trasas sönder, hur ska jag kunna vara den där underbara mamman som Selma förtjänar?
När jag gråter hela tiden, hur ska jag orka låta Selma få ta den tid och plats hon behöver?
Hur ska jag kunna vara smart om jag just nu inte förstår hur jag ska kunna överleva de närmaste dagarna?
Hur ska jag kunna vara Eva utan Patric? Vi är ju ett team!
Jag fattar inte varför just vi som hade ett sånt lyckligt äktenskap ska råka ut för detta? Varför snappas inte någon som bråkar och slåss konstant med sin partner bort istället för Patric som gav mig så mycket glädje?
Kommentarer
1 Nov 2006 kl 17.45 - StockholmsFarmor
Älskade Eva,jag är nog inte till så stor tröst för dej just nu.... om någon är det.Jag lider,är så fruktsamt ledsen att du ska behöva ha det så här.De e så tomt i mitt huvud vet inte vad jag ska säga, kan bara säga att jag gråter med dej o lider med dej o barnen.Varma kramar till dej från mej.
1 Nov 2006 kl 17.55 - Malte Lewan (webbsida)
Det är en sådan fantastisk blogg och du är så fantastiskt stark - mitt i det fruktansvärda - som orkar gå ut med dina känslor här. Spara texterna här för Selma, så förstår hon saker som hon kanske inte annars hade förstått på samma bra sätt när hon blir äldre.
Livet är absurt, men jag hoppas du på något sätt hittar en väg att komma på fötter igen.
[Jag kände inte Patric. Jag känner bara lätt andra som kände Patric. Annars är jag bara en människa som råkar finnas här.]
1 Nov 2006 kl 21.35 - farmor
Eva. Det kommer att ta tid. Även för oss som älskar Patric. Ge inte upp, det kommer en dag när du kan le när du tänker på eran underbara tid tillsammans. Selma har en underbar mamma.
1 Nov 2006 kl 21.46 - syster/moster/faster/svägerska Helene
Men gumman då..... Vi vet att du e bra Vi vet att du är inteligent..... Vi vet att du är värdens bästa mamma till Selma, även i din sorg. Jag vet att "vi# inte är Patric men han ser dej Han är med dej Han kommer att stötta o hjälpa dej. Och han kommer att vara stolt över dej, presis som vi.
2 Nov 2006 kl 00.30 - Petra Hall
Alla sörjer på olika sätt, ditt sätt är lika bra som andras sätt, så låt de där mörka tankarna komma på papper, likaväl som de ljusa minnena om allt det bra som du minns. Framförallt, be om hjälp! Visst, Selma behöver dig, men du behöver också hjälp för att vara du, vara Eva och vara mamma. Du behöver inte alls visa dig stark och modig (fast du är det, med allt som du skriver här. Det kommer du att se senare!) och vara den tappra tjejen. Men be om hjälp om du behöver det. Be om hjälp för dina känslor som går upp och ner, be om hjälp med det praktiska för Selma och dig, men också för det där som du bävar, att komma hem till ett tomt hem. Men förutom alla de där sakerna som påminner om Patric och vad du har förlorat, så kommer de där sakerna också påminna om det där miraklet ni har haft tillsammans. Ert äktenskap som många avundas er, kärleken, glädjen, humorn, barnen.
Jag märker att jag skriver något varje kväll... lite som en vakande ängel som ser hur du mår varje dag. Kan inte göra något annat direkt, än att vara den där okända medmänniskan.
2 Nov 2006 kl 15.44 - Lasse
Konstigt nog så överlever man, även om det inte känns så just nu.
Jag förlorade en underbar kusin för snart två år sedan, han var 24 år och hade livet framför sig.
Jag fick alltid en stor kram av honom när vi sågs, sedan en dag var han borta och livet kändes så tomt utan denna glädjespridare i min vardag.
Visst saknar jag honom än, men nu har jag distans, blir glad när jag tänker på honom och allt kul vi gjort tillsammans.
Min far rycktes också bort när jag var 9 år, men han finns kvar i mitt liv än, i mina tankar och jag är glad för de år jag fick med honom.
Requiescat In Pace
2 Nov 2006 kl 22.34 - anna (webbsida)
jag blir så arg, det är alltid de bösta som rycks ifrån oss först. Så otroligt orättvist.
Lämna en kommentar