Telefonsamtal
2 Nov 2006 kl 16.41 - Eva Malm - Sorg
Jag pratade med Bull idag, hon ringde när vi var på A6 och fikade. Innan dess så pratade jag med Roffes mamma.
Det är så absurt, men det var nästan så att de lät mer lessna än vad jag lät.
Jag känner att jag har som en avstängningsknapp som jag trycker på under dagtid men när kvällen kommer och Selma har somnat så pyser det över och jag orkar inte hålla emot längre.
Igår när jag låg inne i deras sovrum för att söva Selma låg jag och tittade på väggen där de har satt upp massor av foton på barn och barnbarn.
För att hitta en "ljusglimt" i helvetet, så tänkte jag på syrrans två äldsta barn som har vuxit upp med skilda föräldrar. De har ju också haft det jobbigt men de har ju åtminstone sin pappa kvar. Så det hjälpte ju ingenting.
Jag satt på golvet inne i sovrummet och skrev och grinade hur länge som helst.
Till slut tog jag mig samman och gick ut i köket där mamma hittade mig, hon frågade varför jag inte hade kommit ut till henne när jag var ledsen istället för att sitta inne i min ensamhet. Inte vet jag? Jag blev ledsen och det var där jag råkade vara just då.
Mamma gråter och jag gråter och vi kramas, hon lyssnar och jag pratar. Vi gråter ena stunden och skrattar nästa.
Efter en stund kom syrran också ut och vi står där alla tre och famnade om varandra.
Till slut så sa mamma:
"Nej, nu sätter vi oss här och tar oss en likör!"
Vi drack ett litet glas var och sen kom de stora barnen ut och vi spelade bingo innan vi gick in och tittade på tv.
Jag låg i med huvudet i mammas knä och hon smekte mig på ryggen. Strax före tio sov både jag och syrran.
Kommentarer
2 Nov 2006 kl 18.23 - Jessica
Började läsa din/er blogg för inte så länge sedan men det skär i mitt hjärta. För ca 3 år sen gick min pappa bort när jag var 19, det var och är förhoppningsvis det mest smärtsamma jag nånsin kommer gå igenom. Kan inte sätta in mig i din roll eller min mammas om att förlora ens livspartner men för mig var min pappa min stolpe i livet han var den som alltid gav mig självförtroende, styrka, olika syner på livet, råd allt!
Jag kunde aldrig föreställa mig att min pappa inte skulle finnas där när jag tog studenten (det var bara 2 mån efter han dog som jag skulle stå där, klarat av en milstolpe i livet och ta studenten), gifter mig, skaffar barn tar examen från högskolan m.m. Nu väntar jag och min sambo vårat första barn jag kommer ta examen från högskolan om 2år och han kommer inte finnas där. Visst har jag lärt mig leva med det men jag kan inte säga att det är lätt och jag tänker på han VARJE dag och gråter än hyfsat mycket men trots det är jag glad av alla minnen jag har av honom och jag kan säga till dig man lär sig leva det. Som min mamma sa, det är tungt men sjukt nog krävs det ibland en stor tragisk händelse som att någon nära dör för att ma skall uppskatta livet, ens omgivning och min mamma har lärt sig ta hand omn varje dag, öpnna alla känslor, och se varje människa för vem de är.
Var stark, du klarar det, tänk på Selma! Ert kärleksbarn, en del av Patrik och se till att vara öppen mot Selma när hon blir gammal nog och berätta för henne vilken underbar pappa hon hade och vilket underbart förhållande ni hade och att han alltid finns med er, det kommer uppskattas från henne! Så långt detta blev men var tvungen..
2 Nov 2006 kl 21.36 - syster/moster/faster/svägerska Helene
Efter Jessicas fina inlägg fins inget mer att säga.
2 Nov 2006 kl 22.14 - anna (webbsida)
gled in på din blogg och måste bara säga som personen över; det skär i mitt hjärta. Ska inte hålla på att dra upp andras död då de handlar om din smärta, men jag lider med dig och det finns egentligen ingenting att säga mer än att du är otroligt stark och jag tror att det kommer hjälpa dig i din sorg att skriva mycket och dela med dig av dina känslor och prata med andra, främlingar och vänner, så som du gör i din blogg (skriva av dig) Ville bara säga att din blogg berört mig starkt...och för folk som inte uppskattar livet kan nog din blogg hjälpa dessa människor.
2 Nov 2006 kl 23.07 - Lisa
hmm gumman vet inte vad jag ska säga men tårarna rinner. önskar jag var närmarne så jag kunde ta dig i famnen och få rå om dig ett tag...... miljoner kramar Lisa =O
ps din bror med Ds
3 Nov 2006 kl 00.26 - Petra Hall
Även fast man är kring 40 år, så är det skönt att ligga i mammas knä när det är riktigt överjävligt jobbigt. Konstigt egentligen, men det är tryggt när hon smeker en över håret och ryggen. Hoppas du kan sova inatt!
3 Nov 2006 kl 00.28 - Kärlekstörst (webbsida)
Tänkvärt, välformulerat och säkert ett bra sätt att bearbeta! Fortsätt skriv! Jag tror inte jag förstår allt du går igenom, men jag försöker så gott jag kan!
3 Nov 2006 kl 02.42 - Donna Quijote
Hej... Hittade just till din blogg via bloggtoppen... Blev själv änka när jag var 41... Det tar åtminstone ett år då det är riktigt jobbigt, då man tänker tillbaka att idag för ett år sen så... Sen fortfarande ett år då ivarjefall jag inte hade lust att träffa andra... Men fem år senare är jag gift igen...
Sen kanske du kommer märka en annan sak som många gör som mist en mycket nära... Att på ett sätt finns han ändå kvar hos hos dig, även om du inte ser... Hemma hos mig så brukade telefoner, bilar och sånt vägra fungera på bröllopsdag, födelsedag och dödsdag... Det var sådana dagar vi skulle ha för oss själva... En väldigt tydlig lukt av rakvatten kunde också kännas då och då... Har pratat med andra om detta också som upplevt liknande. Men även om det är tröstande så vågar de flesta inte erkänna vad de upplevt, eftersom de är lite rädda att bli betraktade som knäppa...
3 Nov 2006 kl 07.46 - farmor o farfar
Det känns tryggt för oss att veta att du är hos din mamma just nu, hon är ju den största tröst du kan få just nu. Kram
3 Nov 2006 kl 08.52 - Inge Eidem
En stor takk fra oss i Norge, vi vil savne deg Patric.
Våre tanker går til familien og venner!
Lämna en kommentar