Att börja glömma
6 Dec 2006 kl 22.55 - Eva Malm - Livet efteråt, Sorg
Nu har det gått ca fem och en halv vecka sen Patric dog.
Det känns som ett halvår men ändå som igår.
Nu har allt börjat gå tillbaka till sitt vanliga hjulspår eller ja mer eller mindre iallafall.
Det är nog bara vi allra närmaste som fortfarande tänker på honom jämt, jämt jämt.
För de allra flesta andra har nog kommit över det värsta och tänker på honom lite då och då om de blir påminda av något speciellt.
Det är en sån otrolig konstig känsla att han är borta, jag kan för hela min värld inte fatta att jag aldrig kommer att få träffa honom igen. Varför kan man inte dra tillbaka tiden, jag känner att jag inte var färdig med honom ännu. Jag hade ju siktat in mig på att bli gammal och gaggig med honom. Jag ville bli en del i ett sånt där sött gammalt par som ser så lyckliga ut hela tiden. Såna som håller varandra i handen när de är ute och handlar, och man ser att de fortfarande är kära i varandra efter alla dessa år
Gun frågade mig häromdagen hur jag orkade med att sitta och titta på program på tv:n där människor dör, som tex Greys anatomy som vi såg vid tillfället.
Det är inte svårt, för att det händer i var och varannan serie hela tiden. Det som är jobbigt är när människorna på tv:n är så där nära varandra. Så att man ser hur deras liv flätas samman och de är så bra för varandra.
Det är jobbigt!
För så var vi också, och nu är min motpart borta.
Och jag, jag vet inte hur jag ska klara av att leva utan honom!?
Jag tänker på honom hela jävla tiden.
Och jag saknar honom hela jävla tiden.
Jag är så jävla ledsen hela jävla förbannade tiden!
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar