En känsla av overklighet
5 Dec 2006 kl 22.53 - Eva Malm - Livet efteråt
Så känns det hela tiden.
Det är som om jag inte fattar eller inte vill fatta att jag är ensam.
Dagarna går bara, men det känns inte som om jag lever.
Jag känner mig tom och ihålig.
Det är bara korta stunder som jag verkligen känner. Mest små känslor av glädje över något Selma gör, eller irritation över det hon försöker göra men inte får.
Men äkta stora känslor, såsom lycka, ilska eller tillfredställelse de är döda. Jag bara går tom genom dagar av ingenting.
Och när jag väl känner något så är det sorg och då gråter jag.
Hur kul är det att ha en sån mamma egentligen?
Hur länge ska jag känna så här? Det är precis som om hjärnan anser att den inte kan släppa på för mycket för då blir jag bara en våt jävla pöl på marken som aldrig kommer att ta mig upp igen.
Kommentarer
6 Dec 2006 kl 00.18 - mana (webbsida)
Jag har läst din blogg ett tag och jag måste verkligen påpeka hur stark du är som klarar av att gå vidare och ta hand om din dotter trots allt det jobbiga. Du är superstark!
6 Dec 2006 kl 23.10 - Eva (webbsida)
Men vad gör man om man inte vill vara stark då? Om jag helst av allt bara ville gå ut i skogen och aldrig mer komma tillbaka?
Kämpar på, antar jag? Inte så mycket annat att göra.
7 Dec 2006 kl 10.36 - mana (webbsida)
Jag antar att du får kämpa på och vänta på att något meningsfullt skall hända. Förresten tror jag att ni kommer träffas igen. Det kan ju inte bara ta slut här i det puttiga jordelivet.
Lämna en kommentar