Vissa dagar
8 Jan 2007 kl 09.32 - Eva Malm - Sorg, Förskolan
En del dagar är helt enkelt värre än andra.
De är svåra att uthärda och det läggs hela tiden börda på börda tills jag nästan inte orkar mer.
Som idag.
Ja, det kan tänkas som att det är omöjligt eftersom denna dag knappt har börjat men så är det dock.
Tidig morgon.
Medicin ska ges till ett högst motvilligt barn.
Vi kämpar och kämpar på, denna gång är hon inte lika stridslysten så det rinner nog bara ut tre av fem ml som ska in i munnen.
Hon sprutar ner både sig själv och mig. Jag duschar för andra gången och hon för första.
Frukosten intas under sorg då Selma inser att det är idag hon ska avlämnas på Svalan för första gången på tre veckor.
"mamma otto me!!"
"Nej, mamma ska inte vara med, mamma brukar ju inte vara på Svalan och leka med alla kompisarna"
"MAMMA OTTO MEEEEE!"
Här börjar det kännas motigt i hjärtat.
Vi ska klä på oss och Selma rymmer in i vardagsrummet och kommer tillbaka med Patrics gamla färdtjänstkort.
Hon tittar på det med sån kärlek i blicken och pussar ömt hans bild.
"MIN pappa! pussar MIN pappa!"
Hon tar med sin kortet och på den lilla sträckan till bilen så pussar hon på honom hur många gånger som helst, samtidigt som hon säger:
"min pappa himlen"
Här är det jättejobbigt och jag kör till Svalan med tårarna i ögonen. Selma är fullt upptagen med att visa pappa allt vi åker förbi.
Hon håller kortet mot fönstret och ropar:
"Titta papppa!" åt allting.
Väl på Svalan så går allt rätt bra, förutom att en av de andra föräldrarna blir helt tyst när hon upptäcker vad Selma har i handen. Hon hade precis frågat mig om en sak när jag ser hur hon försöker se vad det är Selma håller i. Hon upptäcker det precis när jag frågar henne något, och hon verkligen studsar till.
Jag känner bara att, det är helt ok att prata med Selma om hennes pappa. Hon har en, även om han är död. Han är fortfarande väldigt väldigt levande för henne och han kommer inte försvinna från henne bara för att ingen säger något om honom. Det känns som om alla tycker att det är så svårt att ens kommentera Patric, och då blir hon ju förvirrad. För hon har ju faktiskt en pappa!
När andra människor tycker att det är svårt att till och med prata om andras pappor, då tycker jag att det är dags att tänka till lite.
Men men, det som fick det hela att spoliera hela mitt upplägg för dagen var att Selma blev helt uppriven när jag skulle åka iväg.
Hon ville också följa med och började gråta och skrika.
"Maaaaammaaaaa" och slängde sig bort från en personals famn dit hon blivit upplyft och det sista jag ser när jag stänger dörren är hennes tårfyllda ögon och armar som sträcks mot mig samtidigt som hennes rop på mig fyller mina öron.
Fy fan.
Jag känner mig helt värdelös som tvingar henne till massa saker hon inte vill.
Och det spelar ingen roll att alla säger att hon slutar gråta efter en liten liten stund, om jag ringer Svalan nu så kommer hon leka för fullt med kompisarna. Jag vet det.
Men det är skitjobbigt i allafall.
Hon är ju MIN unge och det är mitt hjärta som gör ont.
Ja, och här är vi nu.
Jag sitter framför en dator och skriver blogg istället för att ge mig in i packningen som jag hade tänkt mig från början.
Jag hade sett framför mig hur jag skulle bli klar med serverrummet och till och med ge mig på förrådet idag.
Nu känns det inte alls lika lockande längre, när jag sitter här och gråter för fullt.
Kommentarer
8 Jan 2007 kl 20.56 - Smultronpaj (webbsida)
Vet du, det är helt okej att känna så när man lämnar sitt barn. Det är en sund och mänsklig känsla. Det innebär att du älskar ditt barn och inte vill henne något illa alls. Men samtidigt ska du veta att hon inte mår dåligt av det. Hon behöver leka med sina kompisar. Du gör helt rätt som lämnar henne där.
8 Jan 2007 kl 22.50 - Eva (webbsida)
Ja, det är inte det som är problemet.
Jag vet mycket väl att hon har det roligare där, speciellt när jag inte har tid att aktivera henne under packningen.
Men eftersom det var så mycket som hände under hela morgonen så blev det så mycket jobbigare att hon blev så ledsen.
Lämna en kommentar