Ord
13 Feb 2007 kl 20.51 - Eva Malm - Sorg
Jag vill skriva, men mina ord är slut.
Jag vill berätta om mitt liv men det känns så tråkigt. Det är bara massa sorgliga tankar och tysta tårar som rinner ner för kinderna i smyg.
Rädd för att visa för mycket, rädd för att skrämma bort människor.
Jag är dubbel.
Jag kan skratta så jag kiknar och det hörs i hela lokalen, men samtidigt så har jag ett så stort hål i brösten att det sipprar ut livsmod och styrka hela tiden.
Är det inte meningen att jag ska bli starkare hela tiden och få mer och mer livsglädje?
Det känns bara som om det går åt andra hållet.
Just nu är jag bara så ledsen och jag saknar Patric så jävla mycket hela tiden!
När jag var hos mormor och morfar i helgen så brast allt och jag började storgråta när jag skulle berätta att jag hade klippt mig och färgat håret.
Det var inte enda gången, jag började gråta i bilen också men det vet nog inte mormor om.
Och ja, jag vet att jag inte ska gömma mina känslor för Selma men det känns lite oroväckande att hon per automatik tänker tårar när hon pratar om pappa och mig i samma mening.
Jag vill inte att hon ska tycka att jag alltid är ledsen när jag tänker på honom. Även om jag oftast blir ledsen när jag gör det.
Kommentarer
15 Feb 2007 kl 16.34 - Anna-Eva (webbsida)
Det är kanske så att du har tid att känna efter nu. Du ÄR stark, du har gått igenom något helt fruktansvärt och du har lyckats genomföra hela flyttprocessen och samtidigt skaffa nytt jobb och ta hand om ditt barn.Med tiden kommer hålet i bröstet att krympa och krympa men det kommer nog aldrig att försvinna helt. Det vill du nog inte heller för det är ju där all din kärlek finns.Jag tror inte du behöver vara rädd för att skrämma folk.Du klarar det här så bra
och Selma har världens bäsat mamma. Det är jag säker på fast jag bara känner dig genom dina ord.
16 Feb 2007 kl 11.43 - Helene
Det kommer att ta tid gumman. Inte för att vara pesimist utan realist.... Det tar år. Och det får ta år. Du kommer såsmåningom märka att de ledsna blir färre och färre men när de kommer är de väldigt kraftiga. Du kommer oxå tilslut ha dåligt samvete för att du inte gråter. Undra om du glömt, Det är en stor prosess du har framför dej och som sackt... Alla faser har sin tid och det kommer att ta mycket lång tid.
Vi i din närhet är mycke stolta över dej, du har fixat allt otroligt bra. Med Selma, Roffe, flytt, jobb.. ja allt. Du har egentligen inte alls fått tänka på dej skälv. Vilket du behöver snart. Skit i att ta hänsyn. Detta år har folk det, värre blir det sen när de inte förstår att smärtan är kvar men visas inte lika ofta.
Mitt inlägg är lite rörigt men jag tänker snabbare än jag skriver så då kan det hoppa lite i texten. Du vet att samma ord gäller fortfarande....
Säg komm och jag gör det. Kram
16 Feb 2007 kl 16.26 - Merete
Har lest bloggen din en stund, synes du skriver veldig bra og er flink til å sette ord på det vanskelige.
27 Feb 2007 kl 06.20 - Eva (webbsida)
Det kanske är så att jag har fått tid att tänka nu.
Vad som är jobbigt är att människor på något sätt tror att min sorg har förändrats och lättat upp. Det har den väl på ett sätt, men den är ändå lika svår för nu har det med full klarhet gått upp för mig att det är så här livet ter sig utan Patric.
Han kommer inte tillbaka och vi kommmer att få vara utan honom för resten av våra liv.
För alltid.
Och jag saknar honom så oerhört mycket. Allt jag inte hunnit sagt, allt jag inte gjort. Saker jag HAR sagt och saker jag har gjort som inte var så bra.
Men mest av allt saknar jag någon att prata med som saknar honom nästan lika mycket som jag. Någon som älskar honom lika mycket som jag. Som jag kan minnas honom tillsammans med. Vad vi ska prata om vet jag inte, men jag vill minnas honom tillsammmans med någon. Inte bara i mitt huvud.
Det är så mycket logistik och praktiskt jag har att prata med farfar och farmor med. Och jag orkar inte med att känna hur ledsna de blir när jag tar upp Patric hela tiden.
Kanske behöver prata med något proffs på känslor?
Lämna en kommentar