Så här är det
15 Aug 2007 kl 19.38 - Eva Malm - Sorg, Livet efteråt, Evas pladder
Du har inte Flash installerat.Jag har tänkt mycket på den sista tiden, tänkt på det som hänt mig och oss de senaste året.
Fan, vad vi har gått igenom mycket!
Det är helt otroligt att jag och vi faktiskt orkar stå på benen och kliva upp på morgnarna. Alla vi som levt med och älskat Patric.
För ett år sen, alltså var det bara ett år sen kämpade vi på i det tysta vi runt omkring den vidriga tillvaron som var på väg att dra ner oss alla i djupet.
Det finns inte så många blogginlägg från den tiden i augusti, men det berodde på att jag helt enkelt inte orkade skriva. Jag hade fullt upp med att överleva, sömnbristen och ångesten över hur dåligt Patric mådde, att jag måste åka till Arlöv kvart över fyra på morgnarna och lämna en gråtande Patric som inte orkar ta hand om Selma när hon vaknar.
Att be farfar och farmor om hjälp och veta att de var tvungna att gå upp så tidigt och komma ner till stan för att hjälpa till med VÅRT barn.
Att känna sig så jävla usel att jag inte stannade hemma och backade upp min man, utan kämpade på med min truckutbildning istället.
(Nu så här i efterhand är jag fruktansvärt glad att jag gjorde det, för det resulterade ju i ett fast jobb på ICA)
Den sista tiden på praktiken fick jag ju jobba specialtider, jag fick själv bestämma mina arbetstider för att i mesta möjliga mån kunna anpassa mig till Patric och hur han mådde just den dagen.
Han var mycket på sjukhuset så jag åkte direkt från jobbet till Lund och var hos honom en stund innan jag åkte till Helsingborg och hämtade upp Selma på Svalan. Tillbaka till Lund för att umgås med Patric en stund till och sen hem för att få Selma isäng i lagom tid.
Jag vet inte hur många gånger jag höll på att somna på vägen hem. Flera gånger körde jag med fönstrena öppna och satt och slog mig jättehårt i ansiktet för att hålla mig vaken. Jag fick lov att lova Patric att stanna vid vägen och i värsta fall sova en stund för att jag inte skulle köra av vägen.
Helt otroligt att jag inte körde av vägen, och fullständigt livsfarligt när jag tänker på det nu.
Att ständigt tänka på hur detta skulle påverka Roffe och Selma, men främst Roffe. Jag vet och har mått väldigt dåligt över att jag inte var ett så stort stöd för honom som jag skulle önskat att jag vore.
Han "rymde" hemifrån under den tiden och sov väldigt mycket hemma hos sina kompisar. Han orkade inte med sjuklingstämmningen som var där hemma. Hans älskade starka pappa som var helt nedbruten och så himla sjuk.
Patric led så av att han inte orkade ta in det Roffe snackade om när han väl var hemma. Hans älskade son som han gjorde allt för!
Shit, jag kommer ihåg att varken jag eller Patric sov speciellt mycket den tiden, jag var uppe och kollade hans syresättning varje gång han hade somnat, så han inte skulle gå ner så mycket i syre.
Jag var så jävla trött hela tiden! Och Patric, han mådde så jävla dåligt och hans psykiska tillstånd var helt under isen.
När vi bodde på sjukan de sista veckorna innan han las i respirator var ju hemska men ändå var det skönt att jag var där hos honom.
Jag vet ju att han uppskattade det oerhört mycket även om han inte hade ork att visa det så mycket, bara jag satt brevid honom i sängen gjorde att han blev lite lugnare en stund.
Om man inte har varit i den situationen är det fruktansvärt svårt att ens förstå en liten del av hur hemskt det är att inte kunna andas, paniken som infinner sig när du inte får någon luft. Du kan inte äta, du kan inte sova, du kan inte sitta för det är svårt att andas, du kan inte ligga för det är ännu värre. Hur du än gör så är det bara panik!
Och att se detta och inte kunna göra något för att hjälpa till är lika hemskt det, allt jag önskade när det var som värst var att ta bort det, trolla dit nya lungor och göra allt bra igen.
Att gå och önska andra människors död är inte roligt, men det var så det blev. Jag blev helt paranoid, jag stelnade till is när jag hörde om olyckor på tv:n eller via radion. Önskade att de hade dött så att lungorna var intakta.
Och att de skulle hinna dö innan Patric gjorde det. För han skulle fan inte dö!!
Även efter att Patric började bli sämre var det honom alla vände sig till vid problem, och han började faktiskt säga nej till saker och ting, men ingen fattade varför? Vaddå sjuk? Är Patric sjuk?
Han som alltid, alltid varit så jävla stark och kunde bära alla på sina axlar trots att han var den som var minst lämpad för det. Alla vände sig till honom, inklusive jag och kanske allra mest jag och nu var det plötsligt jag som skulle ta tag i allt som han inte orkade.
Jag, som är världens svagaste lilla skit?! Hur fan skulle det gå till?? Jo, det gick väl på ett eller annat sätt, jag måste ju.
Jag hoppas innerligen att jag har blivit en bättre människa genom detta vi gått igenom och att jag har skött det någolunda bra iallafall.
Även om jag har träffat andra män efter Patric så är det helt olika det som jag och han hade tillsammans.
Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att få uppleva den sortens enkelhet och självklarhet som jag kände med honom.
Med honom kunde jag var mig själv och vara nöjd med den jag var, för han accepterade mig precis som jag var, trots att jag är ganska knäpp. 
Däremot tror jag kanske att jag skulle ha avvaktat med någon ny man i mitt liv, eftersom det är svårt att konkurera med en sån man som Patic och speciellt när han är död.
Vårt gnissel i livet (jo, det är sant , allt var inte rosenrött!) är glömt och bara det bra är upphöjt i höjden.
Men samtidigt så är jag ju en sån person som lever lite efter mitt eget huvud och det huvudet tänker inte alltid efter när det gör något.
Kommentarer
15 Aug 2007 kl 20.52 - Anna (webbsida)
*en styrkekram*
16 Aug 2007 kl 04.14 - Bi
Jag har följt din blogg sedan förra sommaren. Och alldeles för någon dag sedan så tänkte jag just på att du har gått igenom så mycket. Och ändå står du upp. En stark tjej måste du faktskt vara! Men ingen ska behöva drabas som Patric och du. Kram!
19 Aug 2007 kl 22.54 - Smulan
Jo, jag har tänkt någe otroligt mycket på Patric den senaste månaden och det är bara SKIT JOBBIGT!!! Min panikågest kom tillbaka men man är ju tvungen att "ta sig i kragen" för Felix och Jakobs skull. Kramar från oss
21 Aug 2007 kl 05.18 - Eva (webbsida)
Tack alla ni snälla människor!
21 Aug 2007 kl 10.05 - Helene
Du är en stark person som jort de bästa av din sitvation. Och du har fixat det galant. Patric var lika lycklig för att ha dej som du var för honom. VI är lyckliga över att Patric hadde dej. Kram
22 Aug 2007 kl 05.02 - Eva (webbsida)
Galant vet jag inte?
Det finns alltid saker jag önskar att jag hade gjort bättre.
Men då hade jag kanske behövt vara en superkvinna och inte bara vanlig människa.
Lämna en kommentar