Varför? (uppdaterat)
19 Nov 2007 kl 15.22 - Eva Malm - Livet efteråt, Evas pladder
Nu så med några månaders tid att se tillbaka så undrar jag ett stort:
Varför??
Det handlar ju om min date, eller mitt ex eller vad fanken man nu kan kalla honom.
Vi träffades och jag föll för att han alltid var så glad och skämtsam. Han var levande och jag kände mig nog inte så levande just då och drogs därför till honom.
Jag blev jättekär.
Eller blev jag kär i känslan att jag faktiskt kunde känna igen? Jag kände mig känslomässigt död men när jag var med honom så pirrade det i magen.
Det försvann efter ett tag, vi bråkade sönder det.
Det var bra så länge vi inte umgicks för nära, när vi bara var vänner och var på jobb så hade vi skitkul.
Problemen uppstod när vi blev ett par, eller när han såg mig som sin.
Jag har nog aldrig upplevt svartsjuka sådär på nära håll och känner inte igen varningsteckena tyvärr. Patric, han var så långt från svartsjuka som man någonsin kan vara så efter nästan tio år med honom så var svartsjukegrejen jävligt ovan och konstig för mig.
Grejen var nog den att jag inte riktigt fattade hur svartsjuk han var. För det var han!
Det som gjorde att vi ändå höll ut så länge var att det var en enorm dragningskraft mellan oss, jag hade svårt att stå emot honom även fast han var dum i huvudet nästan hela tiden.
Även fast vi hade bråkat som fan, så smälte jag som vax när vi blev sams. eller sams och sams, jag vet inte om vi någonsin blev sams.
Vapenvila är nog det rätta ordet istället.
Mycket av det jag tänkt på på sista tiden är hur det jag var och hade verkade vara så fel i hans ögon.
Fel frisyr, fel humör, fel kläder, för små bröst, oskön soffa, kass dator (dock sant), fel uppfostringsmetoder, fel sätt att prata med Selma, fel sätt att köra bil, allt var fel fel fel.
Våra gräl var helt galna, vi satt och bråkade i mitt kök hur många gånger som helst, vi bråkade via telefon och även via sms.
Eftersom många saker som vi bråkade om oftast var sånt jag gjort eller sagt, var problemet att jag oftast inte ens mindes vad som hänt eller vad jag sagt. Det var ju helt obetydelselösa händelser som jag inte la på minnet.
Så när vi satt och bråkade om saker så lät det oftast:
"Men VARFÖR sa du så? eller gjorde så?"
Det lät alltid som att jag slingrade mig och ljög eftersom jag alltid måste tänka efter så jävla länge, jag kom ju inte ihåg!
Vi träffades ju några månader och gick från att alltid vara glada och skina upp när vi såg varandra till att vara sura hela tiden.
Jag var sur för att han misstrodde mig hela tiden och han var sur för att jag ljög för honom (i hans ögon).
Det roliga var att han inte gjorde slut med mig, eller det gjorde han väl några gånger, men kom alltid tillbaka i allafall.
Han var så säker på att jag hade andra män att han åkte hela vägen från Helsingborg till Hornsö för att kolla mig. Jag trodde ju att han kom för att han ville träffa mig men så var inte fallet.
Börjar ni förstå graden av svartsjuka här?
Vistelsen där började med att han var jättetyst och tillknäppt när han väl kom, jag fattade ingenting eftersom jag hade sett fram emot det. Åtminstone först, men sen under dagens gång när vi snackade på telefon lät han bara sur och grinig så jag ville ju kolla läget när han väl kom.
Så han kom, blev sur. Och jag var som vanligt, tyckte jag iallafall.
Vi var och handlade lite, kom hem till huset och han går ut och lägger sig med armarna under huvudet, helt tyst på gräsmattan.
Han var trött efter resan, ok det kan jag väl förstå. Han hade ju kört långt.
Nåväl, resten av familjen var i Borgholm under dagen och kom hem sen när vi satt och käkade.
Eftersom stämmningen mellan oss inte alls var sådär "åhgudvadkulattvisesigenefterenvecka" direkt, så var det på ett sätt skönt när det kom fler personer dit.
Alla hejade och mormor och morfar hade ju träffat honom förut i Helsingborg, deras bild av honom var redan klar, så de var väl inte så översvallande övertrevliga mot honom direkt. Men ändå inte alls ohövliga eller otrevliga, nej inte något sånt alls.
Vi fikade allihopa ute på altanen och eftersom vi var tolv stycken var det var lite blandad kompott på stolarna, och eftersom mamma är sjuk tänker jag alltid på att hon ska få det så lätt som möjligt.
Det är ju smartast att hon får sitta på den mest lätt-tillgängliga platsen, tycker jag då. Men det gjorde ju att inte hamnade brevid varandra. Ytterligare en sak att bli sur över.
En av kvällarna innan hade jag, syrran och Micke badat bastu och sen slängt oss i sjön mitt i natten.
Och vi snackade om det nu också under kvällen, men sen drog det ut på tiden och det kändes så kallt och mörkt. Vi tog ett gemensamt beslut att inte göra det den kvällen. Misstag nummer två.
Problemet är ju det att jag inte fattar att sånt här stör honom utan jag märker ju bara att han beter sig lite skumt.
Men jag hade ju aldrig kunnat gissa att det berodde på dessa saker.
När alla hade gått och lagt sig och vi låg i soffan och snackade så kom det:
"Jag åker hem i morgon."
"Va?? Du har ju precis kommit!?"
"Ja, men jag sticker när jag vaknar"
Jag fattade verkligen INGENTING!
"Men vaddå, jag fattar inte, varför åkte du så långt om du ska vända och åka tillbaka direkt?"
"För att du inte vill ha mig här."
"EH????"
"Du blev ju inte ens glad när jag kom, då bara hejade och sen gick du in i den där koisken för att handla, och sket i mig."
"Men jag hade ju tagit ut Selma ur bilen och var på väg in för att köpa en klubba till henne, jag kom ju ut sen"
"men om du hade hunnit in i koisken så hade du ju missat mig, då hade jag ju kört förbi"
"Men jag sa ju att vi skulle mötas på parkeringen där vi stod, så då hade jag ju kommit ut efter någon minut. Och vi hade sett varandra."
"Du vet, om du inte hade svarat när jag ringde tidigare så hade jag vänt direkt."
"VAA?? Du vet ju att det inte är någon täckning på mobilen här ute i ingenting!"
Alltså nu när jag läser detta så fattar jag faktiskt inte varför jag inte bara öppnade ytterdörren och sa hejdå.
Det låter helt jävla sjukt, när jag står där jag står idag.
Men det fortsatte:
"Varför blev du inte glad när jag kom??"
"Varför satt du inte brevid mig, din syrra satt ju brevid sin man??"
"Varför var du så sur när du var med mig, men sken upp när de andra kom hem??"
"Varför ändrade du dig när du skulle basta med de andra och sen inte gjorde det??"
Ok, varför jag inte blev skitglad var att jag inte visste hur han skulle vara, och jag orkade inte tjafsa hela tiden.
Varför jag inte satt brevid honom berodde ju som sagt på stolarnas placering och att jag råkade hamna på en annan plats var inget planerat.
Varför jag var "sur" när vi var själva är kanske inte så konstigt när responsen på mitt prat var noll.
Att jag inte bastade var ingen speciell anledning förutom att det kändes kallt.
Så här höll det på hur många gånger som helst, men då gällde det ju andra saker förståss.
Han hade problem med andra människor också och kunde inte göra si eller så för att där jobbade den och den. Han kunde inte följa med och göra olika saker för att där kunde den och den vara.
Så vi var ganska begränsade i vårt umgänge, men hey vad gör man inte för att få umgås lite.
Vi var till exempel bara hemma hos honom en enda gång! och det berodde på att hans pappa bodde hemma hos honom tillfälligt, och då kunde vi inte vara där.
Hm, vad säger det om en vuxen man? att inte kunna ta sin så kallade flickvän och möta sin förälder, då måste han ju vetat att vi inte skulle hålla. Annars hade han ju presenterat oss för varandra, tänker jag.
En annan sak som jag inte fattade förrän efteråt var varför han skulle kolla min dator så jävla noga och speciellt vilka jag hade som vänner på MSN.
Då tyckte jag bara att han var lite underlig som om och om igen frågade om vilka jag brukade prata med på msn.
Eller vilka jag brukade umgås med överhuvudtaget egentligen.
Och en annan sak som retade mig som fan, var att han aldrig lyssnade på vad jag sa, utan hade sin egen mening klar för sig hela tiden.
Även om jag visste att jag hade rätt och jag kunde bevisa det så spelade det ingen roll och sånt HATAR jag!!
Det började gå utför när jag var i Ängelholm på Järnvägsmuseet med Selma och han var helt övertygad om att jag var där med en annan man.
Varför han trodde det?
För att jag inte hade sagt att jag skulle dit och när han ringde efter han slutat jobba vid två så var jag där och hade precis kommit.
Sen hörde han en pappa som var där med sina barn, han satt alltså en bit därifrån och lekte med de.
Han var ju med mig! Såklart han var med mig, jag åkte från Helsingborg precis innan han slutade jobba för att träffa en annan. Varför frågade jag inte om han ville följa med annars??
Och där sitter jag på en servering och försöker låta bli att bråka, så det hela slutar med att jag bara lägger på samtalet.
Eftersom han vill att jag ska åka därifrån direkt för att komma tillbaka och "prata" blir jag faktiskt förbannad, på riktigt denna gång.
När det går ut över Selma, för att det är ju såklart för hennes skull vi är på museét överhuvudtaget, och jag ska ta henne därifrån bara för att åka hem och bråka (dagtid denna gång, inte på nätterna som vi alltid gör annars) då känner jag att det får vara nog.
Så jag lägger på och han skickar massa sms, jag svarar bara ok eller ja eller nej till svar.
Det blev inte så att vi slutade umgås efter det men det var inte lika intensivt, och jag tror nu i efterhand att det är en av grejerna som han tyckte var jobbig med mig.
Jag gjorde saker själv. Utan honom och utan att han tyckte att det var en bra idé eller hans förslag.
Sista saken vi gjorde tillsammans var att åka till Bakken i Danmark. Där surade han också men då var jag så jävla trött på det att jag sket i det helt och hållet, jag tyckte bara synd om hans barn som också var med. Men de var iofs med mig och Selma då och vi lät han sitta och tjura i ett hörn tills han kom tillbaka.
Som grädde på moset, något som verkligen slog spiken i kistan var en händelses om utspelades när jag släppte av de hemma på natten.
Han ska börja krama mig och frågar om han ska komma förbi när han lagt barnen.
"Jag är jättetrött så jag kommer troligen somna när jag lägger Selma"
Då knuffar idioten undan mig och avslutar den påbörjade kramen som om jag brändes.
Så när jag kör därifrån är jag färdig med honom.
Inte så att jag är rak nog att säga det ansikte mot ansikte utan vi tar avslutet via msn, så jävla modernt eller hur?? 
Men jag kände att jag inte var glad längre utan det enda som jag tänkte på vad om han var sur eller irriterad över något och vad det nu kunde vara och hur jag skulle få honom glad igen.
Jag tänkte på Patric och det var fan inte värdigt att gå från honom till det!
Jag har rensat alla mess i telefonen och jag tror att det var över tusen, och alla handlade om att jag försökte övertyga honom att jag hade goda avsikter, jisses hur sjukt det var.
Så här i efterhand tänker jag att jag skulle dumpat honom för länge sen!
Eller ännu bättre, låtit bli att blanda mig med honom överhuvudtaget. Så hade det varit bättre för oss alla.
Det finns säkert någon som han passar bättre tillsammans med och som inte triggar hans svartsjuka betende så som jag verkade göra.
Vi passade i allafall inte ihop.
Om någon skulle fråga honom så fick de säkert en helt annan bild, det är ju rätt ensidigt när alla uppgifter kommer från en person. Men det är min version som är sann för mig.
Sen vill jag bara avsluta det hela med att påpeka att jag inte är världens lättaste människa att leva med, jag har gjort många saker som kanske inte är de allra smartaste, som att sticka ifrån stan helt implusivt och plötsligt. När vi planerat att göra något så ringer jag från motorvägen är på väg till Jönköping eller till Hornsö.
Men det som var vårt problem var att han misstrodde mig och var säker på att jag hade sex med andra män. Det var ju därför jag stack till Hornsö bland annat, där tog ju mormor och syrran hand om Selma medan jag kunde dra iväg och knulla andra.
Ja, jag blir bara så trött.
Men jag har aldrig någonsin ljugit för honom.
Kommentarer
19 Nov 2007 kl 21.15 - Farmor
Skönt att Du fick upp ögonen i tid
20 Nov 2007 kl 13.12 - Amie
Var du glad att du kom undan, en person med denna personlighet är inte bra för någon, han behöver hjälp. det var inte DU som triggade hans svartskjuka han kommer vara det igen och igen och igen..och gud vet hur det kan sluta. dom där männen brukar ha "näsa2 för personer som är sårbara, det är oftast då man faller för dom. Man blir så glad över deras intesiva uppvaktning..sen börjas det. Skönt att läsa om en kvinna som faktiskt "tagit sig ur" ett sådant förhåållande i tid. Det tyder på en oerhörd styrka hos dig!
22 Nov 2007 kl 08.21 - Kattis
Så osunt som det bara kan bli. Glad för din skull att du inte sitter fast där. Livet är för kort för att inte vara lyckligast i världen. Det behöver vi alla. Du träffar en annan vän en annan dag. Kram Kattis
Lämna en kommentar