Jäklar vad rädd jag blev!
11 Maj 2008 kl 21.08 - Eva Malm - Hur sjuk är du?, Dagens aktiviteter
Vid sextiden idag ramlade Selma ner från den stora klätterställningen nere på Gröningen.
Strax före sju var jag i telefon med sjukvårdsrådgivningen som rådde mig att ta mig till akuten med henne.
För att dra det hela händelseförloppet så gick det till så här.
Nere vid stora lekplatsen på Gröningen finns det ett stort sjörövarskepp med flera uppgångar till rutchkanorna.
En är ett rep som du klättrar på och målet är ca två och en halv meter högt. Det klättrade Selma på flera gånger, både upp och ner med en väldig framgång.
När vi skulle gå hem ville hon klättra en sista gång för att åka en sista gång rutchkana.
Javisst, det skulle väl gå bra.
Och bra gick det, tills hon var uppe på sista repsteget.
Jag var på väg dit, för hon ropade på mig och ville berätta något.
Så jag ser hur hon tappar greppet och voltar rakt ner på marken. Jag springer och hon ligger och gråter helt hejdlöst.
Jag fångar upp henne och vågar knappt titta på henne, av rädsla att hon ska vara helt blåslagen i ansiktet.
Men när vi kramats och hon börjat lugna ner sig så kollar jag på henne, hon har hela munnen och näsan full med sand, men jag ser inget blod.
När jag bär henne till våra grejer så säger jag:
"Men vilken tur att jag var på väg till dig, så jag såg när du ramlade och kunde hjälpa dig."
"MEN DET HADE DU VARIT BÄTTRE OM DU HADE VARIT DÄR SÅ HADE JAG INTE RAAAAAAMLAAT!!!"
Gråtskrek Selma med stark inlevelese i rösten. Så sant så sant.
"Men nu har jag ju inte åkt rutscbaaaaaanan ju, jag har ju inte hunnit!!!" På väg tillbaka så fick jag övertyga henne om att hon skulle få åka en gång innan vi stack.
Så där satt vi och Selma sköljde munnen med vatten och spottade ut sand för fulla muggar. Vi satt och småpratade och kramades en stund innan Selma kände sig redo att ta sig an repstegen igen.
Hon klättrade upp själv och var så himla glad när hon kom upp allt gått bra.
Vi packade ihop oss och satte oss i bilen allt ar frid och fröjd, vi skrattar och snackar. Så vid halv sju slocknar Selma som ett ljus.
Jag tänkte inte så mycket på det först, men halv sju är ju lite väl tidigt att somna så när vi kommer hem och jag tar ut henne ur bilen ställer jag ner henne för att hon ska vakna.
Det går inte alls bra, står och sover, jag kan inte släppa henne för då ramlar hon.
Så jag bär in henne och våra grejer, och sen ut igen till bilen och kör och parkerar.
Under hela tiden så snackar jag med henne men jag får bara en respons och det är ett extremt trött "ja" när jag har tjatat och tjatat på henne.
Jag ringer till sjukvårdsupplysningen och berättar vad som hänt och då får jag rådet att ta mig till akuten. Medan jag sitter där och väntar i telefonkön försöker jag hela tiden väcka henne men hon är bara okontaktbar så ok.
Jag börjar då få lite panik och ringer farmor och farfar för att berätta vad som hänt och få skjuts av de dit.
Upptaget och jag går istället till deras balkong. På den korta vägen över gräsmattan målar jag upp de värsta skräckscenarium jag kan tänka mig.
Väl utanför deras balkong skriker jag på farmor och vad händer då?
"Hej fajmoj!"
Den hitills okontaktbara Selma kvicknar till och ser mycket förvånad ut över att hon sitter på min arm utanför farmor, hon skulle ju leka på sin gård!!
Så efter lite gråt och diskussion så går vi hemåt, hon snackar lite med RosMarie på vägen och verkar ju må rätt så ok.
Jag ringer tillbaka till sjukvårdsupplysningen igen och förklarar läget som det såg ut då och enligt den sjuksköterskan behöver vi inte ta oss in längre.
Så länge hon har minne av vad som har hänt och inte spyr flera gånger så är det ok.
Hon rådde mig att kolla med Selma om hon hade något minne av vad som hänt, men utan att säga, typ: "kommer du ihåg att du ramlade ner från klätterställningen idag?"
Så jag satt mig ner i badrummet och småpratade lite.
"Vilka äventyr vi har varit med om idag va??"
"Jaaa," och så pratade Selma om lite olika saker.
"Kommer du ihåg om det hände något läskigt?"
"Ja, det gjorde det?"
"Vad tänker du på då?"
"När jag ramlade ner såklart!"
Så allt verkade vara frid och fröjd, vi får se vad natten utvisar.
Kommentarer
Det finns inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en!
Lämna en kommentar